2014-03-28, en tidig morgon jag aldrig kommer att glömma. Då föddes den första valpen med mig som uppfödare och som senare registrerades med mitt kennelnamn, Faldarello. ♥
Det blev då tyvärr bara en tik som överlevde och hon ville så gärna bo kvar med sin mamma Fendi, så det fick hon såklart göra. 😉 Mindy, Mini eller Minnan, samtliga smeknamn som hon har, är egentligen allt jag kunnat drömma om som första egenuppfödda valp. Hon har ett härligt temperament, allt exteriört fint på plats och söt som socker, enligt mig. 🙂 Drömmen var såklart att fortsätta den påbörjade linjen och ta kull på henne, men så kommer det inte att bli…
Vid Minis ögonlysning för drygt ett år sedan såg veterinären (en erfaren specialist) att hon har ett Colobom på ena ögat, vilket är en grop vid eller intill synnerven. (jag går inte in detaljerat nu med att beskriva nedärvning, CRD eller avelsstrategier, men det finns massa att läsa om ni vill läsa mer, så bara att googla!) Enligt veterinären var hennes Colobom så litet att det mest troligt skulle ha missats av en mindre erfaren ögonlysare. Däremot har hon status ”måttlig” på den officiella diagnosen, vilket egentligen hänvisar till hennes utbredning av CRD, men eftersom graden inte är uppdelad för de olika diagnoserna så är det skrivet på det viset.
Minis diagnos påverkar inte henne för fem öre till vardags. Hon har absolut inte ont och hon ser jättebra! På så vis är det skönt att jag nyss lyst henne igen ”på äldre dagar” för att se så det inte förvärrats för hennes del. Hon mår prima och det är viktigast av allt.
Men, det är med andra ord stopp nu för avel och för mig är det en sorg… Mini har hundar bakom sig som samtliga betytt mycket för mig genom alla år med rasen och det känns trist att inte kunna fortsätta på den linjen.
Med det sagt, så får jag tänka att jag kommer kvittra och troligen fälla glädjetårar den dagen jag hämtar hem en ny tikvalp igen, och till den dagen längtar jag faktiskt. ♥
