Dagens rader är mest för egen anteckning, faktiskt. Det jag skrev senast om att ta tag i saker och bli bättre på både smått och stort är inte alltid helt lätt, men en sak som jag tagit tag i idag är att, återigen, kontakta reumatologmottagningen. Jag väntar nu på svar för att se om jag kan få se över min ordinarie medicinering och om jag kan få lokal behandling/ar i de mest besvärande lederna. Kortison kan ju som bekant vara värsta mirakelmedicinen. (Direkt i led menar jag nu. Systemiskt upplevs den också som mirakelmedicin, men är på sikt inte särskilt snäll mot kroppen)
Efter att ha haft en sommar som varit den, vad gäller ledsmärta, den bästa sen jag fick RA – har jag sen sensommaren bara blivit sämre. Mina fingrar och knogar är svullna och gör ont, mina fötter likaså. De lederna räknas till små leder. Höft och axel är nog det som besvärar mig mest nu, med axeln som topp 1. Jag vaknar flera gånger per natt och har genomgående svårt att sova. Jag har dessutom svårt/smärtsamt att klä på mig tröjor och jackor t.ex. så det börjar kännas ohållbart. Just nu tar jag maxdos varje dag igen av mina extra smärtstillande tabletter för att kunna funka om dagarna.
Jag vet att det här är en sjukdom som går upp och ner och där dagsform kan variera nåt enormt, och jag brukar försöka tänka att det snart känns bättre. Men det går liksom åt fel håll just nu och därför vill jag höra om jag kan få hjälp.
Tidigare har det föreslagits att jag ska börja äta cellgifter igen, som komplement till mina sprutor, men jag har försökt undvika det. Senast jag stod på dem så mådde jag så illa och var i stort sett sängliggande 1,5 dag efter jag tagit tabletterna – och de skulle tas 1 gång i veckan.
Jag försöker verkligen leva som vanligt. Men jag har mer eller mindre ont varje dag och jag tänker att jag måste lära mig leva med ont, såklart. Och jag försöker att inte säga, varje dag, att jag har ont – för jag tycker jag bara klagar hela tiden… Men när jag klagar, då har det liksom runnit över, om ni förstår vad jag menar. Det är så f r u s t r e r a n d e att känna sig svag, klen och skör hela tiden.
Hur som helst. En dagboksanteckning gällande dagens status av min gamla dyngkropp blev det här. Snart är det sommar igen, med tillhörande värme och förhoppningsvis toppform. Som jag längtar. 😉