Fortsatt huvudbry och KM

Jag och min lilla Lurvas

Ytterligare en helg till handlingarna och en fin sådan. Lördagen bjöd på pangväder och jag och Grizzly fick sällskap av Ida och Manne på en promenad.

Följ med oss här om ni vill?

På söndagen följde jag med Ida, Manne och hela “Team Stenborg” till klubben för årets tappning av KM i dressyr. Från stallet var hela tre ryttare med, vilket var jättekul. Trist att man inte kunde vara med själv bara, men jag var med och hejade på istället. 🙂

Följ med oss här om ni vill på söndagens KM?

I övrigt har jag bara varit hemma i helgen och tagit det lugnt. A har bytt till vinterdäck på min hästtransport och en av våra bilar. Nu är det en kvar, vår nya, men till den behövdes det nån specialnyckel för bultarna som tydligen saknades efter köpet…

Både A och jag har varit halta och lytta i helgen. Han efter en osmidig lek på golvet med Arwin, vilket resulterade i nån slags sträckt ligament i knät. Och för mig efter lördagens promenad då Grizzly blev rädd, spratt till, och landade på min vänstra häl/hälsena…

Min lilla cliffhanger här om dagen låter jag fortsätta “hänga”. Jag har fortsatt huvudbry så jag knappt kan sova med pirr i hela kroppen och beslutsångest.

Igår och idag får jag tyvärr låta Grizzly bara gå i hage för det var för halt att promenera på vägen igår. Bara ut till hagen halkade G ett par gånger och det känns galet onödigt att slira ut på vägarna innan vi fått på vinterskor med brodd. Vi har inbokad dejt med hovslagaren imorgon bitti i tidig otta, så väntan blir inte särskilt lång. 🙂

Sist men inte minst. I torsdags kväll var jag med om något som jag tidigare sluppit i mitt liv. Jag råkade köra på en liten kissekatt på väg till stallet, i kolsvarta mörkret. 🙁 Jag såg den aldrig ens komma utan hörde bara en duns under bilen strax efter jag kört ut på vägen från vår gård. Jag hade kanske kommit upp i 35 km i timmen bara och katten måste ha sprungit upp från diket rakt under bilen. Jag hann titta i backspegeln och se något sprattla till på vägen bakom mig och som sen försvann uppför slänten. Jag skyndande mig att stanna bilen och försökte följa efter, men utan att lyckas se katten då i mörkret. Jag skyndade också direkt att skriva ett inlägg i en lokal grupp på FB för alla kattägare att hålla utkik om deras katt kommit hem skadad.

På fredagen när jag var på jobbet bad jag A gå och leta på hans lunchrast för att se om han kunde hitta katten under dagsljus. Jag hade sån gnagande känsla i mig om den stackars kissen låg där nånstans… men inte förrän i lördags, på väg till stallet – hittade jag katten, död. Jag tog med den hem och lyckades till slut hitta ägaren så den fick komma hem till de sina för sin sista vila. ♥

Lilla, lilla vän. Jag är så ledsen att våra vägar möttes på det där sättet. Sov mjukt och gott, lilla Sydväst. ♥