En gång är ingen gång?

Grizzlan – en rymmare?

Vi traskar vidare, jag och Grizzlan. Jag tycker vi har skött vår rehab-hemläxa nästintill fläckfritt hittills, min fläck och jag. Endast en dag har jag bangat promenad, och det var i fredags då det föll snöblandat regn från alla håll och Grizzly INTE var promenadsugen.

Igår däremot gjorde Grizzly en förbjuden sak, som jag hoppas var en engångsföreteelse… han tog sig in i vanliga hagen till de andra hästarna genom att antingen hoppa eller krypa – ingen vet – men där ska han INTE vara. Att han promenerade lugnt och fint till de andra hästarna tror jag inte heller på, men jag hoppas det inte hann bli något som skulle räknas som något större bakslag.

Det börjar så smått bli en vardag man vänjer sig vid, även om det är tråkigt. Jag får låta bli att tänka på hur länge vi kommer ha det såhär, för då blir det svårt att behålla motivationen på topp.

Jag knåpade ihop en liten update för vår YT-kanal i helgen, så kika om ni vill. Annars låter ni bara bli. 😉

Drömmen om ponnymamman lever vidare

Grizzly och jag har promenixat ca 30 minuter varje dag den här veckan. Här om dagen fick vi sällskap av familjen och sista sträckan på väg hem ställde jag den stora frågan till Arwin… -“Vill du rida på hästen?” -“Aaa… “, svarade han. Det har han i och för sig gjort de gånger jag frågat honom tidigare också, men efter att ha ridit ca 5-8 sekunder har han velat kliva av…

Den här gången gled han av efter ca 5 sekunder, men pekade direkt att han ville upp igen! Ja lugn, lugn, lugn nu ni som sitter med begynnande hjärtinfarkt. Han ramlar alltså inte av, ner i backen. Glida av = glida av/ner i Anders famn! Han går såklart och håller i Arwin vid sidan av medan jag leder Grizzly. 🙂

Sen gick vi några steg igen, klappade hästen, gick några steg till och gled av igen. Då trodde jag att Arwin skulle ha fått nog för dagen, men inte då! Han ville upp igen, och igen, och igen! 😀 När vi väl kom fram till stallet så satt han länge kvar på Grizzlans rygg och klappade sin snälla häst. Stolt och glad mamma! ♥ Han till och med bröt ihop och grinade när han inte fick rida mer, haha. Yeey! Drömmen om att en vacker dag vara ponnymamma lever vidare! 😉

Nu väntar äntligen helg och jag vet att jag inte kommer få “sova ikapp”, men jag behöver i alla fall inte skynda iväg om mornarna, varken lördag eller söndag. Det får räknas som sovmorgon. 🙂

Trevlig helg!

Låga vita?

I brist på nya bilder – en minnesbild som dök upp idag på min fina Hippie. ♥

Grizzlan är verkligen en klippa att ha med sig på utflykt nu för tiden, oavsett om det är på tävling eller till veterinären. Jag blir så stolt över hans uppförande så det säkert är lite löjligt. 😉

Igår fick G sin andra stötvågsbehandling, på tre olika ställen, och det märktes på vissa punkter att det gjorde ont. Ändå skötte han sig så bra att vi inte behövde ge honom lugnande. Nästa behandling blir om två veckor.

Själv har jag också varit till läkaren. Sen i sensommar har jag ju fått mer problem med de mindre lederna igen, som händer och fötter (för mig, särskilt fötter) och även vissa andra mysko symtom. Jag har själv trott och tänkt att del av det finns att skylla på byte av medicin, men tydligen vill man inte dra den slutsatsen, än. Eftersom jag också under den här perioden har tagit två omgångar vaccin mot covid, så vill läkaren avvakta. Man vet liksom inte vad som gjort vad i min kropp och mitt immunförsvar är ju redan koko.

Däremot måste jag göra en uppföljning på de blodprover som togs förra veckan. Jag har tydligen märkbart låga vita blodkroppar, vilket läkaren var förundrad över. Något jag har lärt mig vad gäller mediciner, provsvar och diagnoser är i alla fall – “Googla INTE”.

Promenader, promenader

Helgen är förbi och lite smått och gott har kunnat bockats av från att-göra-listan. Bilen är tvättad, fönstren är putsade (bara nedervåningen än så länge) och torktumlaren installerad.

Lördagen bjöd på magiskt väder, så Grizzly fick en 30 minuters promenad i sällskap med Ida och Manne. Det var faktiskt samma sträcka vi gick, men G var så lugn och njöt av solen – så det tog oss lite längre tid. 🙂

I helgen har jag fått hjälp av A att packa hö till Grizzlan, eftersom jag inte vet orsaken till min allergiska reaktion i ansiktet. När alla sysslor var gjorda igår kväll var jag inställd på att det tyvärr inte skulle bli någon promenad, men jag tog mig i kragen ändå och gick en minirunda på 10 minuter. Allt är bättre än inget. Det är den lilla sväng som jag gått även när han haft feber, enligt veterinärens råd.

G är feberfri sen i fredags och benet är även kallt och torrt igen. Dock finns små krustor kvar som jag tvättar varje dag och lindar om på nytt. Så länge G är renrakad på det här viset får han helt enkelt stå bandagerad.

Senare idag ska vi in till kliniken för hans andra stötvågsbehandling.

Grizzly får småprata emellanåt med sina kamrater över tråden. ♥

Uppdatering om Fläcken och Halloween-look

Grizzly i sin lilla 1:a med kokvrå.

Febern studsade upp och ner hela dagen igår, men var nere på 38,4 när jag lämnade stallet för kvällen.

Morgontemperaturen har gått ner ända till hans normaltemp, under 38 grader, vilket var SÅ skön nyhet! Nu vid lunch var den 38,3. Jag har lämnat meddelande om läget till veterinären och vi har valt att avvakta, men går tempen upp ordentligt igen måste han kanske få en penicillinkur. (Vilket jag helst inte vill…)

Från att på onsdag kväll, och hela veckan innan det, varit kall och torr och fin i benet utan sår eller liknande – så har benet svullnat upp, blivit varmt och visar små, små krustor över baksida/insida kotan. Det dök upp under dagen igår och är mest troligt boven till febern som startade direkt efter regnvädret och leran i onsdags.

Noggrann tvätt med alsolsprit, kyla och bandagering samt korta skrittpromenader är nu medicinen över helgen och så hoppas jag vi får bukt på det här. Trots vita ben runt om och känd som lortgris året om så har G aldrig haft bekymmer med mugg eller liknande. Det märks tydligt en sån här gång vad pälsen är ett viktigt skydd!

Grizzly visar ingen märkbar hälta trots det svullna benet. Har sagt det förr, men han är ingen pjålig dramakung min lilla pansarhäst. ♥

Nu väntar snart helg och jag ska bara vara hemma och i stallet. Jag vill inte råka skrämma nån annan än de närmsta som känner mig, haha. Vadå skrämma undrar ni? Jo, jag verkar vara på väg att förvandlas till nåt lämpligt inför Halloween… Det började i smyg redan i början av veckan och bara blivit värre – en svidande och pirrande känsla i ansiktet med tillhörande svullnad och rödhet, särskilt under ögonen. Kan jag ha råkat äta nåt jag är allergisk mot tro? Jag besparar er att visa bild på mitt nylle och önskar er istället en trevlig helg! 😉

Feber

Grizzly i sin sjukhage. Bild ärligt stulen från stallägaren, Lina. Tack 🙂

Fläcken har feber. Igår kväll när jag tempade honom hade han 39,4 grader. Under hela Metacam-kuren har har han varit feberfri, men i förrgår fick han sista lilla slatten som var kvar i flaskan – och efter det verkar tempen ha stigit.

I morse hade den faktiskt sjunkit en grad, men nu vid lunch är den tillbaka på 39,4 igen.

Som tur är verkar han må helt okej eftersom han äter, bajsar och dricker som han ska. Men jag försöker få kontakt med kliniken för att rådgöra med dem om jag ska fortsätta avvakta…

Motivation och hästintresse

Grizzly Rodin, fläckig och fin. ♥

Första veckan av rehab är snart avklarad. Skrittpromenader för hand på mellan 10-20 minuter. Om ytterligare tre veckor ska jag vara uppe i 20-30 minuters skritt om dagen. Sen efter det, fyra veckor med upp till 45 minuter om dagen innan vi får vidare rehab-instruktioner efter återbesöket då vi ser om skadan (skadorna) börjat läka.

Det är såna här gånger man får sin motivation och sitt hästintresse prövat. Skulle det finnas en garanti som lät “gör du det här jobbet under den här tiden, oavsett 6 månader eller 1,5 år, så kommer han bli helt bra – så skulle jag inte tveka en sekund. Men det här är svårläkta strukturer (dessutom flera) med väldigt oviss rehabtid och utgång.

Jag kan med handen på hjärtat säga att jag är nere i källar’n vad gäller att känna att jag ska orka med det här. Särskilt när det väntar den kalla och “hårda” årstiden med min egen kropp. Att jag VILL ge Grizzly ett ärligt försök är det ingen tvekan om alls. Jag ska göra mitt absolut bästa och försöka sköta varje dags plan för hans rehab så bra jag kan. Det bara måste gå bra.

Exempelvis igår, i hård vind och regnoväder blev jag påsprungen vid ett tillfälle och i stort sett bara försökte bromsa “The Grizzly Express” intill mig. G råkade sparka min redan onda fot när han brallade till och ryckte även min redan onda axel. Det är andra promenaden den här veckan som han varit ordentligt “på tårna”. Övriga dagar har han varit riktigt trevlig att gå med.

Några passande motivationsord till mig själv kan inte skada;

-There is no excuse for not trying.

-Success is the sum of all small efforts, repeated.

-The secret of your future is hidden in your daily routine.

-Don’t count the days, make the days count.

-Every setback is a setup for comeback.

-Whatever you do, always give 100%. Unless you’re donating blood…