Det här inlägget har tagit, vad som känts som, evigheter att skriva. Jag som egentligen är högerhänt är just nu totalt vänsterhänt enarmad efter gårdagen.

Vad hände igår då undrar ni? Jo, jag var på sjukhuset igen för att få ytterligare en kortisoninjektion i min handled eftersom den krånglat mer senaste tiden. Tre sprutor har jag fått sen i somras och det har gått helt problemfritt, förutom den andra injektionen då jag fick en steroid jag inte tålde och min handled blev därför blev sämre en period. Men själva injektionerna har varje gång varit problemfria, utförda av två olika läkare dessutom.

Igår kom en läkare, som snarare såg ut att vara en patient som snott en läkarrock, ut i väntrummet och försökte ropa mitt namn. Jag är egentligen inte den som är den och vill döma ut folk på förhand, särskilt när jag läste på hennes namnskylt där det stod att hon var överläkare. Puh, tänkte jag – då kan jag släppa olustkänslan att den där darriga gamla damen ska sätta nål i min onda handled. Hon kan ju självklart sin sak. Eller?

En virrig, osäker, rörig och klantig hantering av precis allt var det hon bjöd på! Hon kan ju helt garanterat sin sak rent teoretiskt och är säkert en superduktig reumatolog… MEN, hon såg dåligt och hon skakade – och det är inte nåt som är superbra när man ska göra precisionsjobb kan jag tycka.

För att göra en lång historia lite kortare så har jag i stort sett blivit spruträdd sen gårdagen, åtminstone i min handled. Hon försökte flera gånger. Bytte spruta till en grövre efter en stund. Nålen studsade mot hennes eget finger när hon försökte pricka det tänkta stickområdet, men missade såklart. Hon stack och stack och flyttade runt nålen i min led och prickade tydligen nerver (enligt henne) och jag skrek rätt ut av smärtan. Om och om igen. Till slut drog hon återigen ut sprutan och sa nervöst ”ja jag vet inte, vad tycker du? Vill du att jag ska försöka igen?” med ett smått skräckslaget ansiktsuttryck.

Ska JAG gissa om hon kommer fixa det vid nästa försök?! En blodfontän stod upp ur min handled och hon började fumligt försöka torka bort det värsta och sätta tryck.

Läkaren avbröt och sa att det var bäst att jag fick bokas om och få injektionen under ultraljudslysning. Något som de andra inte behövt nån gång. Så på måndag ska jag dit igen för ett nytt försök. Om jag törs. Självklart är det en annan läkare då, för just den där damen kommer inte i närheten av mig med någon nål i framtiden.

Handen är helt obrukbar just nu och jag går på smärtstillande och har måsta sjukskriva mig. Jag kan skriva med ena handen, men det tar som ni förstår galet lång tid och går långsamt.

Jag ska försöka jobba igen imorgon, men idag ska min hand bara få återhämta sig.

Grizzly har fortsatt ofrivillig vila, men det är inget jag kan göra åt just nu. A har hjälpt mig och följt med till stallet för att dra av tåbrodden innan de var för slitna + täckade av honom igår. ♥

(Jag stalkade läkaren igår kväll för jag var nyfiken. Hon fyller 77 år i år, så det är beundransvärt att hon fortfarande jobbar – men samtidigt inte så underligt att hon är darrig på hand. Kanske administrativa och konsultativa sysslor skulle vara hennes grej nu istället?)