Snudd på en timmes promenad för hand fick Grizzly igår. Till sitt sällskap hade han hela hans familjeflock. ♥

Ikväll väntar en WE-träning och jag minns knappt när vi gjorde nåt sånt senast. Första året i Ö-vik var vi faktiskt med på en träning på klubben där för skojs skull – men sen dess har det inte blivit nåt. Jag tycker det är lite skoj nån gång då och då – och som unghästträning tycker jag det är kanon! Perfekt ”farliga-saker-träning” på ett lättsamt och roligt sätt. 🙂

Vi hade en väldigt kort ”karriär” inom WE, haha. Jag tror vi fick till två träningar, helt på egen hand och sen deltog vi i en LC-klass på Njurunda RF. 😀

Minns första mötet med allt nytt för våra hästar. De var reaktiva och skraja för ALLT. Men väldigt snart, bara under första träningspasset, gick de modigt fram och igenom alla ”faror”. ♥

Igår fick Grizzly ett pass löslongering i alla gångarter och ompyssling. Han såg fin och fräsch ut och ikväll ska vi till Nysäter igen för en dressyrträning. I dryga 6 år har vi hängt ihop och jag är fortfarande nykär. ♥

I lördags kväll kan jag lova att jag fick upp pulsen ordentligt. Ida skulle hänga med mig till stallet och eftersom jag skulle iväg på träning på morgonen därpå tänkte vi svänga förbi min pappas gård och hämta upp min transport. So far, so good.

I kolsvarta mörkret backade jag mot släpet och vi hjälptes åt att sätta dit finkan, koppla el och säkerhetsvajer, kontrollera blinkers osv. Vi har ju varit iväg tillsammans ett gäng gånger nu så det känns som ett oljat maskineri.

Vi hann inte mer än ca 10 meter, alltså fortfarande kvar på pappas gård, när det plötsligt small till! VAD var det, utbrast jag! Ida svarade först att hon inte visste, men instinktivt tittade vi runt såklart vad tusan det var som lät. Punka? Men i nästa andetag utbrister Ida – ”Finkan har lossnat!!!”, varpå hon kastar sig ur bilen och springer bakåt mot den rullande transporten.

Jag lade i handbromsen på bilen och sprang direkt efter jag också. Det jag hann se var den bakåt rullande transporten, som hade riktning rakt mot en bil som stod parkerad och jag han tänka ”Oh NO, det här blir DYRT!”… Men, som av ett mirakel så stannade plötsligt transporten en bra bit ifrån, mitt på gårdsplanen och vi fick hämta andan igen och började så snart hjärtat lämnat halsgropen att skratta högljutt. Det var FÖR likt Långben på julafton med hans husvagn!

HUR kunde det där hända?! Vilken TUR att ingen skadades! Vilken TUR att inte Grizzly var lastad! Osv osv osv.

Säkerhetsvajern hade gått av, som den ska. Men den hade inte dragit upp handbromsen, som den ska… Med facit i hand är det bra att det hände där och då, för nu ska jag köpa en ny fräsch vajer och jag lovar att jag kommer trippelkolla kulan varje gång det är dags att åka.

Det som hade hänt var att i mörkret såg vi inte att den 0,5 cm gröna fält som ska visas vid kulkopplingen inte hade ”ploppat ut”, så den låg helt enkelt inte riktigt på mest troligt. Handtaget flippar ju tillbaka och det brukar vara synonymt med att den där kontrollknappen visar grönt, men förmodligen inte denna gång. Det visade sig att den mekanismen kärvade lite, så nu är allt uppsmörjt och i bättre skick.

Låt denna händelse vara en lärdom även för er alla jag känner och inte känner att testa att vagnen verkligen sitter fast i kulan. Jag tycker jag varit noggrann tidigare, men denna gång bevisligen inte tillräckligt. Jag hade tur i oturen, minst sagt.