Det låter löjligt, men jag hade så smått fantiserat om att få skriva idag hur bra vår lilla hoppträning gick igår kväll. Men det blev tvärtom.

Grizzly var väldigt spänd mot kortsidan igen och i stort sett oridbar förbi den, vilket i mångt och mycket betyder att i halva ridhuset så kommer jag inte åt honom ordentligt – särskilt när han redan stressat upp sig. Uppvärmningen tyckte jag det ändå gick okej, ställde honom inåt ifrån den otäcka kortsidan och försökte hålla honom sysselsatt förbi, men när det var dags att börja värmningshoppa på volt över ett sockerbitshinder så blev han jätterädd och spratt iväg och flydde till sina kompisar på andra volten. Det känns som det sitter ett spett från hans framknä upp till örat ungefär. Så stel blir han. Jag måste hitta ett sätt att lösa det här, för just nu tänker jag mer på det än på det som vi försöker göra i ridningen. 🙁

Så igår blev den enda hoppningen för mig några varv i varje varv på volt (den ofarliga volten) över sockerbitshinder. Det var egentligen inte den vidare hoppningen i sig som jag inte tordes rida vidare på, vilket var en övning med ett räcke och en oxer med galoppbom innan uppställda som en fyrkant i mitten av ridhuset, men att rida mot ett hinder som står mot den ”farliga” kortsidan när min häst då känns ur funktion är inte vad jag törs för dagen. Det blir liksom minsta motstånd som vinner över mig… Inget jag för dagen alls är stolt över, men som jag SKA komma över.

Planen är nu att backa tillbaka lite igen. Jag ska rida på den halva av ridhuset som fungerar, stärkande övningar och köra desensitiserande övningar på den andra halvan – för att sedan när G är avslappnad kunna rida hela ridhuset som vanligt.

Däremot ska jag flytta fram gränsen för vår komfortzon i träningen, så vi kommer någon vart lite snabbare. Jag vill kunna rida på ett mjukt sätt, men börja be/kräva mer samling och att G ska komma tillbaka bättre på sina bakben. Både han och jag har en komfortabel form vi rider i nu, men som vi som sagt behöver utmana för att komma vidare och stärka oss båda.

En av våra stallkamrater satt upp på Grizzly en stund igår och tog ett gäng språng när hon ridit klart sin egen häst, TACK snälla Sandra! Det är inte skoj att varken känna själv eller se sin häst så olik sig i beteende, när särskilt hoppning är det han vanligtvis älskar. Fokus blir liksom på helt fel saker när den här ”dumheten/rädslan” finns så stark i honom för dagen.

Men idag är en ny dag. På´t igen.