Jag har en fantastisk sambo, en underbar liten pojke, tre livfulla hundar och en härlig häst. Ändå känns det stundvis väldigt tomt nu. Fendis närvaro saknas nåt enormt, men jag har inget annat val än att vänja mig vid en ny vardag utan henne.

Jag kommer på mig själv flera gånger titt som tätt att råka ropa hennes namn när jag kallar på de övriga hundarna. Hennes namn sitter liksom fast på min tunga. Jag tycker ibland att jag hör henne, och t.o.m. ser henne som hastigast ”gå förbi”. Jag SAKNAR henne! 🙁

Vill säga tack för alla fina ord och kramar de senaste par dagarna. Jag läser varje kommentar, men har inte fixat att svara…

Senaste par veckorna sen stockholmsresan har jag dessutom gått och blivit allt sämre i mina leder, utan att nämna det. Jag har liksom tänkt att det ska vända och bli bättre snart. Och jag är trött på att skriva om mina krämpor här hela tiden. Men igår fick jag ge vika och kontakta läkare igen. Jag kan inte ens lyfta Arwin, och på förmiddagarna innan värktabletterna kickat in för fullt så kan jag knappt ta mig ur sängen. I stort sett alla leder värker. Det som blev riktigt bekymmersamt var nu när käkleden inflammerades så jag inte kan gapa eller tugga. Äta bör man… Så idag fick jag en akuttid och står nu på kortison, smärtstillande och medicin för magen. Imorgon bitti ska fler prover tas och sedan beslutas om jag remitteras vidare till reumatolog.

Nu längtar jag ut till skogen, både med mina hundar och på min häst. Jag har gott hopp om att medicinerna jag nu fått ska hjälpa mig fixa det inom närmsta dagarna. Det är min familj och mina djur som kan hjälpa mig vänja mig vid en ny vardag – som jag ska se till bli en bra vardag igen…