Tårarna vill inte sluta rinna… Fendis hjärta slutade slå igår vid 14.40 och mitt hjärta känns som i tusen bitar.

Vid lunchtid igår ringde jag veterinären och sa att vi måste få komma in igen så Fendi skulle få dropp direkt, även om vi blev hänvisade vidare till Sundsvall. De satte in dropp direkt och tog nya prover för att se om värdena förändrats sen dagen innan. Och när provsvaren kom var det lamslående besked. Fendis infektionsvärde (fråga mig inte vilken exakt markör det är, kan inte detaljerna utan minns bara veterinärens ord) hade gått upp från 10 dagen innan till 135. Och hennes njurvärden visade på att de höll på att lägga av helt. Veterinären sa att det inte fanns något att göra annat än att göra lidandet så kort som möjligt.

Min älskade Fendi. Hon som varit vid min sida i över 10 år. Hon som hördes överallt på sitt egensinniga, men underbara sätt. Tystnaden efter henne är öronbedövande…

Hon har varit med mig genom alla mina ups and downs i våra år tillsammans, så självklart var jag vid hennes sida – till sista andetaget. Jag satt med henne på golvet hela tiden och hon låg i mitt knä när det var dags. Omsluten av min jacka över hennes rygg och med hennes tass i min hand. Det kändes som jag skulle gå av på mitten av sorg och ovilja att säga farväl. ?

Att aldrig ha fått sitt hjärta brustet skulle innebära att man aldrig haft turen att ha någon att älska. Jag hade turen att få vara Fendis människa i drygt 10 år. Tack Fendi för allt du gav mig, och sov så gott. Jag älskar dig. ❤️