minhero

Min gårdag blev en riktigt bra dag. Först och främst var det sista dagen för min provanställning, så fr.o.m nu har jag fast anställning! Det känns bara så himla skönt.

Sen helt hux flux när jag och T svängde in på stan för att hyra en film, såg jag pötsligt min gamla colliehund Hero gå i “Ja/Nej”-parken. Jag flög ur bilen innan T ens hann stanna och sprang fram till Hero och hans “nya” husse Micke. När jag skulle flytta till Stockholm för ex antal år sedan, så kunde inte Hero följa med… Och hur jobbigt det än var, så kände jag att Hero skulle ha det bättre hos Micke, som för det första hade varit daghusse åt honom under ca 1 års tid, och för det andra höll på att gå av på mitten av tanken att Hero skulle flytta. Och Hero har haft ett fint liv. Nu är han gammal… 12,5 år och det märks på honom då han är både halvblind och halvdöv och rätt halt och lytt. Men ändå kände han igen mig och började “prata” och vifta på svansen när han såg mig. Jag fick svälja extra en och två gånger för att inte fälla lilleskuttårar…

Jag vet att Hero haft ett jättebra sällskapshundsliv med Micke nu hans senaste år och ett aktivt tävlingshundliv med mig innan dess. Min tid hos mig som valp och som vuxen, aktiv och stark - och sen hos Micke som en glad pensionär, och det är med Micke han kommer avsluta sina dagar, troligen rätt snart…

Men ändå känns det så overkligt för mig, att jag en gång lät honom flytta från mig. Det skulle jag aldrig ha klarat av idag. Han var ju min första hund… Min allra första långnäsa.  My Hero. ♥