Att få friheten att välja sin valp ur en kull är inte alltid möjligt av många olika orsaker. Men hur än ett val/tilldelning av valp går till, så tror jag de flesta hittar något i deras blivande valp som är ett “tecken” på att just DEN valpen är precis rätt.  När jag var på jakt efter en till familjekamrat till Knoppen och mig hade jag turen att få vara kennelvakt lite nu och då. Så en helg blev Knopp och jag tillfrågade att passa kennelns hundar inklusive en liten 4 veckors hanvalp…  Jag minns att det första jag gjorde när vi blivit lämnade ensamma var att gå fram till valplådan för att hälsa på den lille. Glatt, kavat och ganska proppmätt skyndande sig den lille valpen mot min nedsträckta hand. “Åh så trevligt!”, tänkte jag,  med en sån framåt och glad liten en. När så valpen var framme vid min hand tog han tag i mitt finger, drog allt han hade bakåt och började “morra” lekfullt. Från den sekunden var jag helt såld. “Japp! Han e min…”, tänkte jag i min ensamhet. 

The rest is history, som man säger…  Den lille valpen kom att kallas Gucci och han blev precis den framåt, glada, tokiga lilla kamrat jag hade hoppats på. Tänk vad ett sånt litet tidigt tecken övertygade mig om vad som komma skulle. Bilden ovan är tagen när Gucci var ca 9-10 veckor gammal och jag skulle precis försöka få till en fin bild på honom. Millisekunden innan satt Gucci så fint och väntade på en smarrig karamell…