Den lilla söta alien-vovven i rutan är Fendi, om ni undrar.

Om jag ändå kunde bestämma mig vilken metod jag ska använda mig av vid inlärning av rutan. Tramptarget? “Lura” med leksak? Godiskopp i rutan? Lära hunden söka mitten från olika håll? Börja sända direkt från avstånd eller från nära håll?  Ja, funderingarna är många.

Vem man än frågar, så verkar alla ha olika små varianter av inlärningen. Jag vill ju att hundarna ska känna sig säkra och alltid springa RAKT ut och in i rutan, i full fart. Hur gör ni? Tips?

Imorgon är det torsdag, och då väntar träning hos Tina igen. Gissa vad vi ska träna…

Jag och Fendi, vid tidigare träningstillfälle. Foto: Anna Åström

Här har ni en matte som kommer sova gott inatt. SOM jag är nöjd med båda tjejerna efter kvällens träning! Fint sällskap hade vi också av Anna och Erik, med två av deras Border collies.

Penny var verkligen fokuserad idag, och gjorde fina framsteg i fria följet. Hon fick också göra en tävlingsmässig inkallning, och hoppet likaså. Fint! Avslutningsvis övade vi lite på fjärrdirigering, med ett litet test att gå ifrån henne 1 meter och göra ett ligg/sitt-byte. Också fint!

När det väl blev Fendis tur, hade hon mycket störning i form av ett helt gäng grundlydnadskurs-ekipage som beträdde planen intill. Med Fendi, peppad från tårna, började jag med att träna lite på fria följet. Jag testade idag att lägga in både lite språng marsch och sakta marsch, och jag tyckte det funkade fint för att vara första gången. Norpis fick också, precis som Penny, göra tävlingsmässig inkallning och hopp - där jag inte kan anmärka på något faktiskt! Full fart, rak ingång, och sötaste attityden på byn.

Så till kvällens största mattelycka, apporteringen. Jag bad Anna hjälpa oss att komma fram med apporten, så det skulle bli så tävlingslikt som möjligt och Fendi utförde 1:ans moment på fint sätt.

Men så gjorde jag “en Elaine” efter det… Fendi har inte, än, fått träna på 2:ans apportering. Men ikväll bara chansade jag och kastade iväg apporten, och kommenderade Fendi att hämta. Full fart, fint gripande, och full fart in! Men på första försöket släppte hon apporten strax framför mig. Då testade jag en gång till, och med ett fotkommando som hjälp - fixade hon även ingången och överlämnandet! Duktiga Fendi! Jag är så glaaad!

Vi avslutade träningen med en platsliggning. Jag med Fendi, och Anna med sin Sirius. De fick ligga i 2 minuter, och allt kändes lugnt och fint. Tack Anna och Erik för en fin träningskväll!

I skrivande stund sitter jag och hostar och snörvlar om vartannat. Jag har åkt dit på en rejäl förkylning och mår rent utsagt tjyven.

Medan matten har sjukstuga, och inte har ork för några livliga äventyr, blir det små korta, lämpliga inomhuspass för hundarnas del. Jag har bestämt mig för att ta tjuren vid hornen och göra en insats på Pennys apporteringsträning. Hon har tidigare bjudit på nosputtar, tasskrafs och lite sådant smått och gott. Men att gapa över apporten har hon INTE alls velat.

Hon har som steg 1 fått lära sig att gapa över apporten, medan jag hållit den i handen. Men från det steget har vi liksom haft svårt att ta oss. Hon har inte alls velat bjuda vidare på att gripa tag om apporten när jag hållit i den. Oavsett hur jag försökt. Därför får apporten istället ligga på golvet och där har hon börjat bita lite smått i den, men knappt flyttat den ur fläcken. Här blev hon också kvar länge utan att börja bjuda på mer.

Men så idag tog jag Fendi till hjälp, och lät de konkurrera lite om att få lyfta apporten och få belöning - och det verkar ha hjälpt! Som klippet visar här ovan, så har hon idag börjat lyfta den från golvet i alla fall, om än bara för en kort sekund. Men jag är glad! Ett framsteg är ett framsteg, om än ett litet!

Å kära nån. Nu har jag skrivit på svamlande sätt från start till mål. Jag orkar inte ens läsa igenom vad jag skrivit. Jag skyller på febern.

Snart kan Fendi sätta en till bock i kanten på ytterligare ett färdigt klass 1-moment, apporteringen. Inte långt kvar till färdigt moment nu.

En fin helg är snart till ända. Vädret har inte gått att klaga på, men en envis huvudvärk har ändå gjort min helg lite mulen. Efter två vilodagar tog vi oss idag ut en sväng till klubben. Många fler än jag hade samma plan, så vi fick lite små störningar från andra hundar och ljud.

Penny filade vidare på sitt fria följ, och fick idag prova en lite mer “riktig” platsliggning. Jag gick tillbaka och belönade lite nu och då, men själva liggtiden blev nog totalt ca 2 minuter. Hon låg tryggt och fint, och kändes säker även vid återgången och uppsittningen. Duktig kicka! Hon fick avsluta med ett favoritmoment, hoppet.

Fendi kändes inte fullt lika pepp på fria följet som hon brukar. Men inkallningen, platsliggning och apporteringen gick jättefint. Även hon kändes idag mycket mer säker vid återgången och visade ingen som helst tendens till att vilja sätta sig upp för tidigt. Träningen har gett resultat. Sicken tur!

Det är så roligt med träningen för dagen, båda tjejerna gör verkligen små framsteg för varje pass.

På hemvägen stannade jag till i Huli, och tog med hundarna på en skogspromenad. Jag hade kameran med mig, och trots att vi inte gick särskilt långt - var vi i skogen i ca 1,5 timme.

Nu doftar det nybakad paj här hemma, och det om nåt borde väl bota min elaka huvudvärk?

Allt jag skriver här, är bara några av mina tankar som jag “skriver högt”, lite som en dagbok som jag låter vem som helst få ta del av. Åsikter i alla former är för var och en att ha tycker jag, och jag skriver inte alls för att skapa någon form av debatt… Så bara för att förtydliga, och besvara kommentarer till mitt förra inlägg, så menade jag att jag hör till dem som inte alls jagar meriter eller anser att man måste tävla. Nej, tvärtom, så tycker jag själva träningen i sig är det absolut roligaste och för mig därför det viktigaste. Och när jag skrev att jag vill nå tävlingsnivå, är den enkla anledningen till det just för att jag älskar att tävla i agility och lydnad!

Hur som helst, nog om det. Jag har ikväll varit på klubben och njutit av fin höstkväll medan solen var på besök. Klubben var full av liv med bl.a. tränande ekipage, och förväntansfulla valpkursdeltagare på parkeringen. Agilityplanen var också den fullproppad med kursare, så jag hade verkligen en god dos med störningsmoment serverad för mina små tjejer…

Penny var förväntansfull till tusen, och kunde knappt hålla en tass i taget i marken på väg mot gräsplanen. Jag hade nästan väntat mig lite hey baberiba av henne, men precis som i spåret här om dagen, så var hon dagens uppstickare! Hon var så duktig och fokuserad på vad VI gjorde, och brydde sig inte det minsta om all störning. Vi övade lite fotgående, någon inkallning och som avslutning en liten miniplatsliggning där jag bara lämnade henne ett par meter i ca en halv minut. Gullnäsan var så duktig!

Fendi är jag minst lika nöjd med. Hon fick först träna lite fotgående, vilket hon gjorde med fin attityd. Därefter fick hon göra en inkallning, och hoppet - helt i tävlingsutförande - och matten bara log! Som avslutning fick hon också göra en liten platsliggning, och även träna på själva återgången - där hon gärna sätter sig upp för tidigt ibland.

Imorgon väntar en lydnadskväll i Tinas lokaler igen. Skoj!

Cliff tränar klossen på duktigt sätt. Men varför lipar han åt Tina?

Torsdagar är bestämt att bli en lydnadsträningsdag framöver. Vi är en grupp om tre som kommer träna tillsammans, med totalt fem hundar. Just ikväll var det dock bara jag med mina långnäsor, och Tina med sin border collievalp, Cliff. Lyxigt nog kommer vi hålla till i Tinas lokaler - “Tinas Hundliv” som bara ligger ett stenkast från mitt jobb.

Vi tränade en hund i taget, och alla tre fick två korta pass var. Med Penny körde jag lite fritt följ/position och inkallning i första passet, och sedan inkallning, apportering och hoppet i det andra. Det var första gången hon fick träna på hoppet som ett lydnadsmoment, men det gick jättefint! Där har man ju mycket gratis av agilityträningen.

Fendi fick köra samma moment som Penny, men hon ligger ju en bra bit före i utveckling i både fria följet och apporteringen. Det är så roligt när vissa saker börjar ta form!

Nu är jag pepp att träna vidare inför nästa vecka. Jag längtar redan till nästa Torsdag.

Mina kära långnäsor. Vilka duktiga näsor de har! Och söta…

Efter dagens jobb och middag, bar vi iväg till skogs. Jag lade ut två spår på cirkus 150 meter vardera, med litet gott gristryne gömt i godisväska som spårslut och belöning. 

Liggtiden blev inte så lång som sist, utan tyvärr bara ca 40 minuter - men jag var lite rädd att inte hinna gå båda spåren innan det blev mörkt.

Penny, som var först ut ikväll, hade fått korvbitar i sitt spår - men bara ett par meter precis i början. Det var ett försök att få henne att bromsa och inte jäkta iväg som hon gjort de senaste gångerna, och det fungerade! Succé! Hon lät som en liten, men effektiv minidammsugare i spåret. Hon var noggrann från start och behöll lugnet och sin låga näsa hela spåret ut. SÅ glad jag är!

Så Fendis tur. Hon höll lite högre tempo idag, och det kändes som hennes spår bara var 10 meter kort - för så fort var det hela över. Nästa gång klämmer jag nog i med bra mycket längre spår till dem båda. Hugaligen vad roligt vi har!

Mina hundar har börjat med en riktigt förtjusande helgvana, nämligen att ta sovmorgon till kl. 9! Två helger i rad nu har jag fått snusa kudden tills jag känner mig nöjd. Tidigare har de vaknat samma tid som vardagar, dvs ca 6.30 - och det är på tok för tidigt för lediga dagar.

Efter en slät kopp java, packade vi in oss i bilen och åkte till Sundsvalls brukshundklubb. Det hölls lydnadstävlingar där igår, och vädret var sådär precis lagom för hundaktiviteter. På vägen dit, stannade jag och gick ut två spår till hundarna. Det tajmades helt perfekt med att åka vidare och titta på tävlingar, medan spåren fick sin liggtid.

Två timmar lät jag spåren ligga. Fendi fick ta sitt spår först, och jag kan faktiskt inte anmärka på något. Hon jobbade metodiskt och lugnt, och hittade lätt till spårslutet och fick sin smarriga belöning. Inte heller hade hon några bekymmer med att spåret gick över en stig, som jag vet är vältrafikerad av folk och fä om helgerna. Det jag kan önska med båda tjejerna är att de skulle jobba med lite lägre näsa. Men samtidigt behöver de ju inte det, eftersom snåren når upp till deras näsor när de går vanligt… Hm, klurigt sådant där med småhundar.

Så blev det Pennys tur. Hon var galet pepp efter att ha suttit och lekt brandvarnare i bilen under tiden jag var ute med Fendi. Penny samlade ihop sig till spårstarten, men där bar det sedan iväg i maxfart igen. Det är liksom antingen eller för lilla P. Jag såg hur hon spontant tog upp spåret, vräkte sig ner och sen upp över dikeskanten där spåret gick ut - men sedan förivrade hon sig igen, precis som sist. Jag stod helt stilla tills hon fick göra sina varv, och så småningom lugna ner sig. När hon väl lugnat sig, tog hon spåret plättlätt hela vägen, i högt tempo - men på rätt sätt ända till slutet. Jag är lur på om hon ska få lite korvbitar i sitt spår nästa gång. Det borde lugna ner henne den första biten? Båda tjejerna ska dessutom få lite längre spår framöver och det tror jag blir bra för dem båda. Och nästa gång ska Penny få ta sitt spår först, så hon inte hinner bygga så galet hög förväntan.

Innan vi åkte hem tog vi en sväng i skogen längs “Bergsrundan”. Det är en lustig liten runda det där, för jag vet inte hur många gångar jag försökt hitta vägen runt HELA rundan, men fortfarande inte lyckats… Man tycker att skyltar och vägvisare borde placeras där det finns vägval, som där stigen delar sig? Men icke.

Fendi var först ut. Hon fick ett tapp från början, men löste det fint ända till slutet. Eftersom det var länge sedan vi spårade, fick tjejerna var sitt kort spår på ca 50 meter.

Fendi uppskattade belöningen - ett gott gristryne!

Penny riggas för sitt spår. Hon var taggad! Lite väl taggad… 

Hon förivrade sig lite i spårets början. Men när hon väl varvade ner och kopplade på näsan ordentligt, jobbade hon på fint och hittade sin belöning. Hon fick också ett gristryne i sin belöningsväska, såklart. Det måste ju vara rättvist.

Så dags för de tvåbentas belöning - en “chokochock” i form av varm choklad och kladdkakemuffins. Allt smakar extra gott i skogen! Fendi hjälpte till att hålla eventuella fika-tjuvar borta.

Penny:  ”Man måste ju försöka i alla fall…”

Som vanligt var det tävling om vem som fick sitta i Annas knä. :)  1-0 till Fendi.

Deltävling två - Eriks knä. Slutresultat 1-1.

Samtliga foton (utom de två sista) är tagna av Anna Åström. Tack snälla för lånet och tack både Anna och Erik för en kanondag!