Panda

Panda chillar i väntrummet hos veterinären. Ett smarrigt tuggben får man när man varit snäll vovve, det är sen gammalt. 🙂

Igår morse vaknade Panda med ett svullet, rött och irriterat öga. Jag hade redan under måndag eftermiddagen sett att hennes öga tårade mer än vanligt, men jag såg inget direkt fel med det och hon verkade inte alls störas av det – så jag tänkte inte mer av det just då. Ibland kan det ju bli ökat tårflöde om hundarna t.ex. sprungit i höggräs och fått nåt litet skräp i ögat. Men när hon på morgonen liksom nypte med ögat och verkade besvärad var det inget att fundera på. Det måste kollas upp. Det kan ju vara sår på hornhinnan eller vad tusan som helst, så det kan man inte låta vara för länge!

Panda var som vanligt en glädjeprick under hela veterinärbesöket. Veterinärens ord medan hon bokstavligen grävde i Pandas ömma öga med den stora topsen var ”Oj, det är inte många hundar man tillåts göra såhär på…”  och jag bara log. Stolt som en tupp. Panda rörde inte en fena, blinkade inte ens, under hela undersökningen – fast det såg allt annat än skönt ut. Vid ett tillfälle gnydde hon till när veterinären ”grävde” i det allra innersta (tredje) ögonlocket, men stod ändå blickstilla. Hon är bäst min lilla Pandabjörn. ♥

Inga sår hittades och ingen tydlig orsak till irritationen/inflammationen, så nu ska jag skölja ögat flera gånger om dagen och hålla koll. Sker ingen markant förbättring inom närmsta par dygnen ska jag sätta in en kortisonsalva som behandling i ögat. Skönt att det inte var nåt värre, och jag tycker faktiskt redan att det ser bättre ut! 🙂

Hade tänkt ge mig på ett försök med att somna tidigt igår, men det gick sådär… Fastnade i en film och släckte inte lampan förrän sisådär 01-snåret. Då är man inte kaxig när väckaren ringer strax före 06. :/  Att man aldrig lär sig.

Det sista jag gjorde innan jag somnade var att ta en mobilbild på min stackars Panda. 😉 Hon har, precis som sheltiesarna, lov att ligga preciis var hon vill – men väljer ofta mitt på bara klinkergolvet med bakbenen upp i vädret. Det är ju skönt att ligga oskönt, säger hon. ♥

Jag lyckades också pricka in att se en dokumentär om fång på hästar. Så intressant! Gemensamma nämnaren var överreaktion på kroppens insulinsvar vid intag av sockerrikt foder, t.ex. gräset på bete. 90% av de insjuknade hästarna som har varit med i studierna hade samtidigt nån form av hormonell sjukdom i kroppen, men trots andra diagnoser och riskfaktorer – var den största orsaken till fång – övervikt. De visade på historier om ponnys som efter att ha nått en normalvikt, gärna lite undervikt innan betet – kunde gå precis som vanligt på betessäsongen även fast de tidigare varit fångkänsliga och hade den hormonella störningen och därav för stort insulinsvar.

Man fick se viktbedömning av flera olika ponnys och hästar på en 5-gradig skala. Det farliga där var att gemene hästägare ofta inte ser sin ponny/häst som överviktig enligt experterna, utan alltså bedömer sin egen ponny som t.ex. en 3:a (vilket är målet) när den i själva verket är en 4,5 på skalan. Storhästar menade de att ägarna bedömde mer korrekt.

En annan faktor som slog mig är att vi släpper våra hästar på alldeles på tok för kraftigt bete. De visade ett test, där man fick gå med en vanlig sax och klippa gräset vid roten. Fyllde du en ICA-kasse på ca 30 minuter var betet för kraftigt. Alltså hästen hinner äta i sig för mycket på för kort tid. Det är de inte skapta för!

Hur som helst så var det ett jätteintressant program och man fick sig en hel del tankeställare.