Berätta. Berätta inte. Berätta. Berätta inte. Berätta…?

Som rubriken lyder, så har mina tankar vandrat fram och tillbaka – ganska länge. Berätta? Nej, berätta inte. Men det kanske kan vara skönt att “lufta” tankarna? Nej, berätta inte. Men kanske det är skönt att slippa svara på alla frågor om och om igen om svaren går att läsa här? Nej, berätta inte. Jag vet alltså inte om jag gör fel nu, för jag tänker berätta…

Först lite kort historik. För snart två år sedan träffade jag världens bästa människa, som av nån underlig anledning men turligt nog verkar tycka detsamma om mig. Han fick mig att ta mitt pick och pack och flytta hit till Ö-vik, att börja ett nytt liv. So far, so good.

Väldigt snart sen vi träffades kom den stora frågan från vänner och bekanta om vårt förhållande… “Vill inte han ha barn?” Ridå ner.

Den frågan har sedan vi träffades varit en superkänslig fråga, som jag själv haft som första och främsta anledning till att vi inte ens skulle fortsätta träffas när jag märkte att vi började tycka om varandra, på riktigt. “Jag kanske inte kan ju”, sa jag. “Men vi kan i alla fall försöka, och går det inte så har vi försökt och man kan faktiskt vara en lycklig liten familj på två”, sa han. Och på den vägen är det…

Som jag misstänkte har det inte gått lätt, inte gått alls hittills. Jag har min ålder mot mig, något som jag tycker känns galet orättvist just nu faktiskt. Hade jag varit mannen i vårt förhållande hade det varit helt naturligt att skaffa barn nu. Och det finns många kvinnor världen över som väljer att vänta med att bilda familj tills de är 40+.

Fick jag önska vad jag ville skulle jag önska bort några år från min ålder just nu, enbart för att mina ägg helt enkelt börjar ta slut. Sånt är väldigt individuellt, för en del tar de slut i 20-årsåldern, vilket i och för sig är ovanligt  – och en del har gott om ägg kvar uppemot 50 års ålder.

Därför har vi sedan snart ett år fått hjälp av specialister. Jag vet inte hur många läkarbesök jag varit på senaste året. Jag har haft otur med tajming i vilka “insatser” som satts in i vilken ordning, men det är lätt att vara efterklok. Man lyssnar ju blint på experter, men nu med facit i hand skulle vi gjort saker och ting annorlunda. Jag har genomgått medicineringar, flera olika. Jag har genomgått en mindre operation för att ta bort ärrvävnad. Jag har tagit flera sprutor varje dag som fått mina hormoner att skena, upp och ner. Jag har mått både fysiskt och psykiskt dåligt och vill ibland bara ge upp. Men, det tänker jag inte göra. Det tänker vi inte göra. Vi ska försöka allt. Fungerar det inte ändå, då har vi i alla fall inget att ångra och kan med handen på hjärtat säga att vi försökt allt.

Med risk för att folk tycker att jag lämnar ut mig själv för mycket nu, så är det här ett sätt för mig att ge svar till människor i min närhet som frågar hur det är, hur det går, och så vidare. Och för att, återigen, slippa höra frågan “Men vill inte han ha barn?”

I skrivande stund har jag precis tagit, vad jag numera kallar, “Helvetessprutan” igen. En spruta som nedreglerar hela mitt hormonsystem och som får mig att må fysiskt och psykiskt pyton. Minst sagt. Sist vaknade jag flera nätter i rad och trodde att jag höll på få hjärnblödning pga. den överjävligaste huvudvärk jag upplevt i hela mitt liv.

OM allt går som vi hoppas åker vi till Riga nån gång i mitten/slutet av november, för vårt andra IVF-försök.

Jag vill gärna att detta förblir lite “tyst läsning” för er som läser. Jag skriver mest för att informera nära och kära i ett svep, och för att själv få ventilera.

Det här är ett ämne som är så tabu, men som inte borde vara det. Jag vet att vi nästan skulle älska sönder det lilla liv som vi hoppas på. Vad som är tabu och fel med det kan jag inte förstå.

Det här kanske går bra. Kanske inte. Kanske? Kanske inte. Kanske? Kanske inte. Men… kanske?

 

Behålla motivationen

Dags att ta sats inför vintern, den period då det BARA är pannben som gäller. Jag har en hel del punkter för vår vinterträning som jag skulle vilja kunna sätta bock för när våren väl anländer. Vi får se om vi lyckas…

Det är kolsvart när man kommer till stallet om vardagskvällarna. Och på tok för kallt redan nu om man frågar mig. Tävlingssäsongen är i stort sett över och hästen börjar se ut som en riktig Grizzlybjörn med en stadig vinterpäls på väg att sättas. Framför mig ser jag bara månader av kyla, mörker och “fel” säsong… HUR ska man behålla motivationen uppe?

Fram till nyår tror jag att jag fixar det. Tävling nu till helgen, och förhoppningsvis en till i december på hemmaplan. Det ger mig tillräcklig morot, eller piska om man vill kalla det så, för att fortsätta träna på.

Första helgen i december åker jag och Ida till Stockholm för att se SIHS. Det blev ett uppehållsår ifjol, så nu ser jag riktigt fram emot det! Jag åker ner till Sundsvall på fredag kväll, sen åker vi ner i tidig otta ner till Stockholm för att se dressyrpasset mellan kl. 10-13.30.

  • DressagePower Future Stars Kür – Nationell dressyr
  • Ponnylandslaget Show
  • Saab Top 10 Dressage Grand Prix – Internationell dressyr

 

Sen har vi några timmar för att äta lunch, gå på mässan, gå på mässan och gå på mässan. 😉
Därefter avslutar vi med kvällspasset kl. 19 – 23.00
  • Volkswagen Cup – Internationell hoppning
  • Power & Speed by Metro – Internationell hoppning
  • H&M Show
  • Hästar från Stallbacken – Lär känna några av Sveriges olika hästraser
  • Specialshow med Jens Fredricson och Ridskolan Strömsholm 150 år – Fartfyllt hoppnummer specialdesignat för SIHS
  • Show! Alizée Froment – Mistral’s last dance. Dressyr i frihet. Världsartisten med ny show och avtackning av superhästen Mistral
  • Show! Alma Vaquera – Garrocha Pole Riding. Två tonårssystrar med massor av hjärta, mod och passion.
  • Julavslutning med Tapto

En hotellnatt med efterföljande gofrulle, en sväng på Mall of Scandinavia, lunch och sen hemfärd till Sundsvall / Ö-vik på söndagen. DEN helgen ser jag fram emot! 🙂

Ingen vanlig dag

Bilden norpad från Idas blogg, följ dem där vetja!

Nä, idag är ingen vanlig dag, för idag är dagen då Ida hämtar hem sin nya häst! 😀 En liten karamell på 1 år med dressyrstam, fux med bläs – helt enligt facit. Mums!

NJUT AV DAGEN IDAG OCH LYCKA TILL MED DIN GULDPRINS! ♥

Min egen prins fick ett longeringspass på lägdan igårkväll. Klövern står ganska hög där nu fläckvis, så det utgör en bra gympa för min lilla köttbulle. 🙂 Han är så lättsam att jobba från marken, verkligen lyhörd till minsta lilla. Jag t.o.m. tappade linan en stund igår under galoppen, men det var bara att “prooa” lugnt så saktade han av, helt till stillastående. Kan tänka mig många hästar där som blir rädda för den släpande linan och den plötsliga friheten… Puh. Tur G är en latmask. 😉

När Grizzlan möter mig i hagen med sin valpiga nyfikenhet ♥

Sist och minst, Blue och Golly fick en mysig kvällspromenad med Kicki och hennes barn. 🙂

 

Det känns långt borta

Vi är så ur form min fläck och jag… Det känns långt bort att kunna starta nån tävling i höst, även fast jag har både en dressyrtävling och en hopptävling som vi HOPPAS kunna delta i.

Ridbanan hemma på gården står äntligen klar, eller åtminstone fullt ridbar. Den kommer bli mycket bättre med lite tid när den fått sätta sig och när den fyllts ut lite mer med stenmjöl så kommer den bli super. 🙂  Nu kan vi få till lite mer “uppstyrd” träning på vardagsbasis gjord och det känns väldigt bra. Min motivation tryter lite när tävlingar man planerat blivit inställda och lite annat också gått motigt ett tag – men det är väl bara att köra på…

Grizzly som bara behöver titta på mat för att lägga på sig vikt har gjort precis det i sommar… lagt på sig vikt. Han har aldrig varit såhär tung och det känns i ridningen. Jag måste växla upp hans träning mer så han blir lättare. Det finns ingen genväg till det.

I helgen fick jag sitta upp på Kickis arabhäst, Kalle, en sväng. Kul att rida annan häst, det händer INTE ofta nuförtin’ vill jag lova!

 

Börja om?

Som några kanske hunnit märka har något hänt med min domän, och det är för mig en stor sorg. Min sida har blivit hackad och alla inlägg och bilder är borta. Det som har nån form av djurens dagbok sedan flera år är som bortblåst.

Vissa bilder har världens bästa Erik hjälpt mig att rädda. Fråga mig inte hur och jag har dem inte ännu “i min hand”, men på något vänsters vis har han lyckats få tillbaka en del. TACK för all hjälp, Erik! ♥

Jag vet inte hur jag ska göra nu. Ska jag börja om? Ska jag fortsätta blogga om mitt och mina djurs vardagshändelser överhuvudtaget? Anledningen till att jag fortsatt i alla år är just för att det varit så skönt att kunna gå tillbaka till vissa dagar och fått hjälp att minnas. När jag tävlade bruks med Gucci, agility med Knoppen, när Fendi vann lydnadstävling i hällregn, när Penny tog sitt första cert på utställning, när jag hämtade hem Hippie från Holland, när Panda och jag geggade ner oss i fårhagen, när Mini föddes, när Grizzly blev min… Och så vidare. Allt sparat i text och bilder på ett, vad jag tänkte, var ett säkert ställe.

Men nu är allt… POFF! Borta.

Det känns som jag haft inbrott i mitt hem och blivit bestulen på något väldigt personligt och väldigt dyrbart i affektionsvärde.

/En ledsen Elaine

Gemensam hästresa?

Nåt som jag kommer ihåg som roliga minnen var, under skoltiden, när man antingen med klassen eller fotbollslaget åkte på klassresor eller cuper. Jag minns förväntansbilden och hur vi taggade tillsammans, eftersom alla åkte just det – tillsammans – i buss! Varför gör man inte så längre som vuxen?!

Om jag räknar bort ifjol, då jag missade Stockholm Horse show på Friends arena pga. min flytt, så har jag åkt ner och kikat på tävlingarna över en helg i tre år i rad. I år vill jag åka igen och har rekat lite löst med olika hästvänner om nån fler än jag är sugen. Ofta blir det lösa diskussioner, men inget riktigt uppstyrt. Är det bara jag som tycker det vore roligt att dra ihop ett rejält gäng, och göra precis som när man gick i skolan – hyra en gemensam buss och åka tillsammans? Förstå vad roligt att sitta och snacka sönder varandra om vad man ska se och vad man hoppas fynda på mässan. Bara en sån sak! ? Och just det, få plats med allt man fyndat på mässan på väg hem… Inga konstigheter!

Till hösten siktar jag nog på att åka ner fredag till söndag. Två hotellnätter (=två hotellfrukostar), ett gäng shower på Friends arena (både hoppning och dressyr) och tid för att strosa runt på mässan. Lägg därtill ett par middagar med eftersnack med hela gänget.

Vad säger ni, nån fler än jag som är sugen? ?

Bland träd och bär, vi lever här

Med Grizzlan på bättringsvägen, eller återväxtvägen kanske rättare sagt – så längtar jag bara upp på hans rygg och ut på tur. Jag vet ju att vår tänkta säsongsdebut på tävlingsbanan inte blir som planerad, men det är liksom inte viktigt när det kommer till kritan. Att G mår bra är det enda riktigt viktiga.

Det ska bli spännande att se fler ridvägar tina fram nu, förhoppningsvis i rasande takt. 😉 Jag har bara hört berättats hittills om klätterstigar och härliga skogsvägar som känns nästintill oändliga. De ska Fläcken och jag utforska snart och jag längtar! 🙂 Att man kan rida i stort sett överallt är ju faktiskt en lyx, så det gäller att sköta sig med exempelvis att stanna och städa upp efter sig om hästen råkar göra toalett precis i ett bostadsområde. Det känns liksom givet. Ömsesidig respekt på vägarna, och i naturen.

Min sambo och jag har pratat en hel del på senaste tiden om djur- och miljö, mest inriktat på att vad vi ska välja att handla i matbutiken. Sen tidigare är det självklart för mig att bara köpa t.ex. ägg från frigående höns utomhus och jag betalar gärna nån krona extra per ägg bara jag vet att hönsen har det bra. Vi har kommit överens om vidare att endast köpa mjölkprodukter från det lokala mejeriet här uppe, och endast svenskt kött. Så långt har vi kommit i vår “rädda-miljön-plan”. Det finns ju hur mycket som helst att lära sig och ta in om sånt här, alltifrån djurvård och miljörätt. Vi tittar t.ex. en del på olika dokumentärer om miljöhot och köttproduktion med tillhörande transporter med mera, och en sak står ju helt klart, man måste göra något i alla fall.

Vi lever ju här, bland träd och bär…”