Högtryck efter sheltievalpar?

Mindy och Fendi, dotter till vänster. 🙂

Även fast jag bara haft en enda kull, men en endaste levande valp – som jag dessutom behöll själv, så är det lite roligt att folk hör av sig titt som tätt och är nyfiken just på mina tikar – och NÄR jag ska ta nästa kull. Om jag det visste. 🙂

Senaste par veckorna har jag fått flera mail, ett par telefonsamtal och sms, samt förfrågning via Facebook med intresseförfrågningar. Undrar om det är ”sheltievalpsbrist” just nu tro? Jag följer en del grupper i sociala medier och läser ganska ofta inlägg om människor som letar valp. Och särskilt de som tänkt köpa en sheltie för första gången, och har alla önskemål uppradade om meriter, kön, utseende och mentala egenskaper…

Avel är ingen exakt vetenskap, och valpar/hundar är inga förprogrammerade maskiner. Det kan dyka upp både det ena och det andra i en kull, med stora skillnader vad gäller t.ex. storlek och personlighet – även om man hållit tumme och planerat för fem små blivande utställningschampions. 😉 Det är något som är svårt att förklara för de som är ny i sheltierasen tycker jag. Det är inte som att själv få välja en schäfervalp ur en kull på 10 valpar. Man har liksom TUR om man får köpa en sheltievalp, eller hur? Så var det för mig, och jag har haft tur som skapat bra kontakter inom rasen innan det var dags för nästa valpköp.

Något jag alltid gärna tar mig tid är att prata om just de mentala ”meriterna”, som många efterfrågar och t.o.m. har som krav. Föräldrarna ska nämligen vara  meriterade i lydnad och/eller agility så man vet att det trillar ut bra blivande träningskompisar i valplådan. Hm… för att ta ett exempel. De bästa träningsshelties, om man nu får kalla det så en stund, som jag nånsin haft är Gucci och Mindy. Men Mindy har jag inte haft tid och/eller motivationen att tävla med, än åtminstone – så hon är vid snart 3 års ålder helt omeriterad på den fronten. Det betyder inte att hon inte har de bästa egenskaperna för träning. Hon är den första tik jag har som älskar lekbelöning i form av dragkamp med leksak, bollar och karameller lika mycket, och batteriet tar liksom aldrig slut. Hon är som en mini-bordercollie att träna. Fendi och Penny får man knappt att röra sig ur fläcken utan ett helt köttbullspaket, haha! Ändå är t.ex. Fendi den mest meriterade av mina tikar inom såna grenar, även fast hon helt klart är den mest svårtränade hund jag haft genom alla mina år som hundägare. (sen -1997)

Enligt mig är lydnads-, agility- och andra såna tävlingsmeriter MINA meriter, TILLSAMMANS med mina hundar såklart. 🙂

Jag har helt klart en förhoppning om att kunna para nån av mina tikar på nästa löp, dvs. mest troligt till sommaren/sensommaren. Men jag vet att jag sa så inför 2016 också, och det fungerade helt enkelt inte då. Jag vill inte bara ta en kull, bara för att ta en kull. Jag vill göra det absolut bästa jag kan för tiken, och valparna. Vara närvarande och ha tid för det. Jag håller tumme lika mycket som ni som väntar på valp…

Snöpudrad

En snöpudrad Mindy. Min stolthet. ♥

En trötthet som inte liknar nåt annat har sköljt över mig idag. Det är så jag är lur på att ge Grizzly en vilodag, så jag kan ge mig själv detsamma. Det är bara lunchtid, men jag längtar redan till att krypa ner under dubbla filtar i soffan i sällskap med hundarna. Ja hörni, vissa dagar är det uppförsbacke…

Mindys tur

Mindy, tvärnöjd med sitt byte! Inte ofta hon hinner åt den först när Pandan är med i leken. 🙂

Så var det Mindys tur att löpa. Hennes senaste löp var i juli, så bra precis ett halvår sen senaste löpet. Jag har hittills haft tikar med väldigt regelbundna löp, så det varit lätt att förutspå – men nu känner jag mig helt bortdribblad. Det var ju Fendi som stökade till allt nu senast när hon drog igång sitt tysta löp, och fick med sig Penny på traven – även om det var på tok för tidigt enligt tidigare cykel. Minst 6 månader vill jag helst att det går mellan löp i alla fall, men så länge som 9-10 månader, som tjejerna haft hittills är kanske lite väl länge – särskilt om man vill planera en ev. valpkull. 🙂

Snöodjur

Penny Pralinlady står ofta och tittar på, och undrar vad resterande medlemmar i familjen har för sig egentligen… 

… när de härjar och för liv i snön över nån gammal trasa. Barnsligt! 😉

Panda

Mindy

Fendi

Mittuppi allt stök här hemma, blev det lägligt att ta en buspaus i snön med pigorna. Penntrollet tittar på, medan de övriga härjar allt dom kan. 🙂 Den nyfallna snön är SÅ välkommen av alla, inklusive Penny! Men att springa efter nån trasa bara sådär, mnja, det är inte hennes melodi. Annat är det när det vankas nåt ätbart, DÅ är Pennan först och störst, vildast och galnast. Lite som Ferdinand med hans blommor. Penny Ferdinanda Rodin? 🙂

Jag väntar tills efter insläpp med att åka till Grizzly. Jag vill hellre att han får ut och röra på sig igen i eftermiddag, innan kvällningen, för nu när snön lagt sig som ett ljust täcke överallt – så är det inte lika ”panik” att hinna till stallet innan solen går ner. Desto fler utetimmar för G desto bättre, tänker jag. 🙂

Syskongnabb i snön

Panda: -”Matte, säg åt Mindy, hon säger att hon inte vill springa ikapp nå mer! Förresten, mina ögonbryn känns konstiga…”

Mindy: -”Matte, säg åt Panda! Hon springer bara på det djupa hela ti’n, å det e fuskigt!

Bakhalt

Mindy med pandahår i näbben… 🙂

Igår när jag kom hem från stallet möttes jag av fyra ystra töser i hallen. Husse hade varit snäll och varit hundvakt eftersom jag hade åkt direkt från jobbet för att hinna med träningen. Direkt märkte jag att nånting var knas med Mindy. För det första var hon inte lika ”hej-å-hå” som hon brukar vara, och när jag kallade på henne så hon skulle röra sig mot mig, medan jag backade undan, såg jag direkt – hon var halt! :/ Höger bak ville hon inte gärna stödja på, och när hon stod stilla hade hon benet lite lättat från golvet. Oh no! Vad hade hänt!?

T hade inte märkt nåt när de var ute på prommis, men jag tog direkt upp henne på köksbordet för att undersöka henne ordentligt. Tur i oturen hittade jag det onda direkt, en liiiten splinta, ca 1 cm lång, av en kvist eller vad det var, hade kilat sig in under tassen mellan trampdynorna. Jag drog ut den och vips kändes det mycket bättre, sa Mindy. 🙂 Lite öm var hon ändå, så som man vet själv man kan vara med småsår i händer eller fötter – men imorse syntes ingen hälta alls. Full fart på lill-skrotan som vanligt. Puh. Skönt!

Måndag på en tisdag

En till som gillar sötsaker. Mindy! 🙂

Tillbaka till verkligheten igen. Vi börjar arbetsveckan med en tisdag, så den här veckan lär jag ha fullt upp att hålla tungan rätt i mun och kolla kalendern noggrant för att inte blanda ihop dagarna nu när det blev måndag på en tisdag. 🙂

Ikväll ska jag och Grizzly rida ut en sväng efter gårdagens trim i ridhuset. Tänkte skriva lite mer om det passet senare.

Jag hör många omkring mig pratar om hur nya livet börjar nu efter nästa helg. Nytt år, och liksom en ny chans att göra om och göra rätt. Eller? 😉 För egen del är det ingen som helst mening att jag ens försöker lova att t.ex. sluta äta godis på vardagar. Det är nåt jag har lärt mig med åren, det är helt omöjligt att ge upp. Men jag tror de flesta av oss har nån last vi dras med, och för mig är det sötsuget… 🙂

Har ni nåt nyårslöfte ni ska avge?

Summering säsong 2016

Mindys utställningsdebut i Nordichallen. Första gången kennel Faldarello representerades i en utställningsring! Heja oss. 🙂

Om jag ska försöka summera säsong 2016 så går det för hundarnas del väldigt snabbt. 😉 Nån utställning för mina töser, men inga direkta resultat att skryta med. Är i alla fall glad att jag äntligen fick läge att visa Mindy på Nordic-utställningen! Och ännu gladare att hon skötte sig så fantastiskt bra för att vara hennes första riktiga utställning, så med henne ser jag fram emot säsong 2017. Just nu fäller hon nåt kopiöst, och hon har liksom hittills inte följt nån slags rim och reson i när hon behagar fälla. Det blir att anmäla efter dagsform, och hoppas att vi kan tajma några utställningar i vår närhet. 🙂 Detsamma gäller för Penny, det där sista certet må väl trilla in nån gång kan man hoppas? Men utan att visas ramlar inga cert in, det är ett som är säkert. 😉 Så med det i tanke har hon en fantastisk utställningskarriär hittills ändå, så lite som hon faktiskt är visad.

Fendi och Panda har gått hela säsongen utan nån form av tävling, men jag tror inte de är ledsna över det. Det är bara jag som fortsätter önska att jag hann med ett mer aktivt tävlingsliv med hundarna bredvid tävlingslivet med Grizzly. Det är liksom svårt att få till träning och tävling samtidigt som man heltidsarbetar. Var sak har sin tid, och i många år har hundtävlingarna varit prio 1 för mig, men som just nu får ge plats åt hästtävlingarna istället. Som det ser ut idag åtminstone. 🙂

Och så Gricius Grizzly Rodin af Faldarello då. Hur har hans säsong 2016 varit? Jo, ganska lugn, men vi har faktiskt uppnått våra säsongsmål som jag satt upp! Tro det eller ej, haha. Många gånger tycker jag vi står och stampar på samma ställe, men sen G kom till mig har vi haft långa perioder av ofrivilliga vilor och träningsstörningar. Ja, så som det är att vara djurägare, absolut. Men ändå har vi de perioder vi kunnat träna på bra sätt tagit oss sakta men säkert framåt.

Tävlingsdebut i hoppning, lokal 80 cm i Njurunda i juni. Heja oss!

Vi har debuterat i tre (!) officiella grenar, dvs. hoppning 80 cm, dressyr LC:1 & LB:1 samt LC Working equitation. Grizzlan är blotta 5 år gammal och vi har all tid i världen på oss. Vi lär oss MED varandra, och då får det lov att ta lite längre tid för oss. Det är helt okej för mig. 🙂 Det är den utvecklingsresan jag tycker är roligast! Visst, han räknas som 6-åring om bara några veckor – men så pass sent som han är född på året (juni) så är han i min värld en 5-åring några månader till. 😉

Dressyrdebut, LC:1 på Sundsvalls Lantliga RF, i juli. Heja oss! Och senare debut, LB:1, i Jättendal i oktober. Heja oss!

Jag jämför oss inte heller med ”var en 5-åring ska ligga” i utbildningen för åldern. Dels för att Grizzly redan från start reds in ett år senare, och för att vårt första år tillsammans var ett rent bara-lära-känna-varandra-år med uteritter. Noll målinriktad träning. Vi har tiden på vår sida och har m.a.o. ingen brådska alls. Vi ska ha roligt, vad vi än tar oss för! 🙂

Och slutligen debut i WE, LC Njurunda RF, i oktober. Heja oss!

Se bara på den här bilden. Vår absolut första lilla utflykt tillsammans i slutet av september 2015, en bebis-P&J i Kovland, Grizzly 4 år. Så lite drygt 1 år sedan bara. Titt så oskuldsfull och GÖLLIG han ser ut!? ♥ 😀

Snart tänkte jag sätta målen för säsong 2017 på pränt, för er som vill se det förutom jag. 😉