Hope och hoppa

Titt så fin överraskningspresent som dök upp med posten igår. TACK Sara! ♥

Ikväll ska min fläckige vän träna lite gympahoppning, utan mig… Med handen på hjärtat känns det helt galet, jag blir liksom nästan sotis av bara tanken, haha. Men Lowa, som hjälper mig rida ut Grizzly i skog och mark annars, ska få testa att småskutta lite med honom idag. 🙂 För övrigt går det bara att skritta nu, den tråkigaste månaden/årstiden på året.

Annars taggar och längtar jag bara till helgen. Hästhelg i Stockholm med Idan väntar och det har vi sett fram emot länge!

Jag mår illa

Du å jag Grizzlan. Du å jag… ♥

Så märklig känsla det har blivit här på min och mina djurs dagbok. Jag saknar så att ha något roligt att skriva om när det gäller träningar och tävlingar. Det är som en del som saknas mig, saknas mitt djurliv.

Sen jag flyttade till Ö-vik har så mycket förändrats, en del såklart till det positiva – men en del till det negativa också. Som jag hintat om tidigare så känner jag mig väldigt ensam i den här stan. Och det som är läskigast är att jag inte känner igen mig i hur jag är i min hobby, mitt stora intresse och min passion – med Grizzly och hundarna. Mina djur. ♥ Jag kan i min vildaste fantasi inte tänka mig ett liv utan dem, men hela tiden gnager det på mitt samvete att jag inte är en bra hästägare längre. Eller hundägare för den delen, men hundarna mår väl inte dåligt av att vara sällskapshundar – även om jag vet att de hade trivts med att få träna mer.

Något har hänt med min motivation sen 1 år tillbaka, sen flytten. Jag var i stallet VARJE dag då. Det är jag inte längre. Som tur är får jag en del hjälp att rida Grizzly, men han behöver mer… mer av mig som jag just nu har sån uppförsbacke i att få till. Jag har liksom ingen som helst morot i träning och för den delen går det inte att träna just nu. Det är för hårt och knaggligt i marken för att kunna göra annat än skritta ut i stort sett. Ridbanan har frusit, klubben är avstängd pga. sjukdom och jag kan ändå inte köra min hästtransport på vintern pga. dålig dragbil.

I och med de förändringar som kanske är på väg att ske nu också, HUR ska jag kunna ta hand om Grizzly på det sätt han förtjänar?! Bara tanken gör att jag sitter med tårar brännande i ögonen när jag skriver det här och bara tanken på att ge upp G får mig att må illa. Hur ska jag få till allt? Jag MÅSTE få till det. Jag kan inte beskriva det annat än att jag känner mig ensam…

Och jo, det blev ett + på testet…

 

Törs knappt andas

TACK Lowa för att du hjälper mig med Grizzly!

Nu är snart de s.k. ruvardagarna över. Imorgon är det testdag, men eftersom läkaren vill att vi ska ta blodprov lär det dröja minst en dag till innan vi får besked  – i väntan på provsvaren. Jag är så nervös att jag knappt törs andas. Jag törs inte hoppas för mycket… men man kan ju som inte låta bli heller, varken att andas eller hoppas. Och det här är ju bara för beskedet om det “tagit” eller ej. Om vi får ett + imorgon så är det ju ändå så osäkert, särskilt de första veckorna. Oro. Oro. Oro.

I söndags red jag en tur på min bästa fläck, och fick jag välja skulle jag vilja jobba heltid med hästar just nu. Är det nånting som får en att vara i nuet och inte kunna tänka på annat – så är det att umgås med hästar. ♥

Lowa har varit en klippa senaste tiden och hjälp mig med Grizzly. Det är guld värt och jag är så glad att de verkar trivas tillsammans. Jag får direkt så dåligt samvete när jag inte kan “ta hand om” G på det sätt han förtjänar. Det kommer givet vara en lugn och lång period framöver – för så har vi alltid haft det på vinterhalvåret tyvärr. Har vi tur kan nya ridbanan vara brukbar även i vinter och det vore ju toppen.

Närmaste året innehåller så galet många frågetecken så jag vet inte var jag ska börja. Det är väl bäst att ta det dag för dag, hur lätt det nu är…

Väntan

Tack för sms, meddelanden och hejarop de senaste dagarna. Detta är en smått overklig upplevelse att gå igenom, men nu är det bara att vänta… och hålla tumme för att min mage är inredd likt en välkomnande och mysig 1:a med kokvrå. Tro’t eller ej, men just nu är jag vad de skämtsamt kallar “PUPO” = Pregnant Until Proven Otherwise. 🙂

Vi har blivit bemött av såna trevliga och kompetenta människor. Riktiga proffs. Från och med nu är det egentligen mest slumpen som avgör, men vi har hört en siffra om ca 65% chans för ett lyckat resultat. Den 22/11 är det testdag.

Återigen, TACK för hjälpen med mina djur! Hundarna har bott på lyx-spa de här dagarna hos Ida. De har fått härja på promenader, sova i sängen, badats och fönats m.m. Ett 5-stjärnigt boende! 😉

Grizzly har fått skogsturer varje dag. Tack Lowa! Hon har lovat hjälpa mig några dagar till då jag har ansträngningsförbud nu närmsta dagarna av läkaren, så jag vill vara lydig och inte jinxa nåt – även om jag längtar nåt enormt efter att sitta upp på Grizzlans rygg igen. ♥

Barn överallt

Jag och lille Manfred i somras.

Det är barn precis överallt känns det som. Förmodligen var det precis lika tidigare, men nu är det jag som reagerar på det bara – med den “resa” vi gör. Jag gissar att fenomenet är liknande som att den som är rädd för spindlar är den som ser dem, överallt. 🙂

Tro nu inte att jag tycker det är läskigt att se släkt och vänner få barn som jag tycker att det är att se spindlar, haha! Nej, nej. Jag gläds hjärtligt och innerligt med alla som får barn, däribland min bror som fick en pojke i april i år och nu senast min syster som fick en liten pojke bara för en vecka sedan! ♥

Planeringen har blivit lite justerad sen senast jag skrev. Vi ska vara på kliniken nu på tisdag till veckan, så vi flyger till Riga redan på måndag – och sen hem på onsdag. Fr.o.m. idag lägger jag till ytterligare en medicinering, tre gånger om dagen. “Personlighetsförändring” stod som en av de vanliga biverkningarna, så det blir en spännande tid framöver på flera sätt. 😉

Under tiden vi är borta har Ida lovat vara hundvakt och jag vet att det inte alls går någon nöd på Grizzly med ett par dagars extra vila. Har jag tur kan Lowa rida honom nån tur medan jag är borta! TACK alla som hjälper till med mina djur. ♥

Ida har hängt med mina hundar mycket genom de senaste åren, så hon är med beröm godkänd som hundvakt. 😉

 I helgen ska jag försöka göra en repris av förra helgen till stor del. Uteritter på bästa hästen, promenader med hundarna och äta massa god mat. Ja, och fortsätta kurera min hosta. Min tjuriga jäkla hosta. Och ladda mentalt… Jag är så himla nervös nu. Spänd. Förväntansfull. Livrädd. Men hoppfull…

 

Planen bokad

Bild från vår resa till Portugal i somras.(Pena Palace i bakgrunden)

 Nu drar vi till Riga!

En helt perfekt helg är till ända. Ridturer på bästa Fläcken, skogspromenader med hundarna och en sväng på bio. Precis vad jag behövde och vad doktorn ordinerade. 😉

Den här veckan ska jag försöka kurera mig allt jag kan från min hemska hosta, umgås med mina djur och i övrigt bara hålla mig vid gott mod inför kommande äventyr.

Det är nämligen dags för mig att få ytterligare ett land till min resesamling. Nästa vecka åker vi till Riga i Lettland! Min undersökning gick bra och vi har fått grönt ljus för att gå vidare. Planen är bokad. I slutet av nästa vecka är vi tacksamma för alla tummar som kan hållas. Jag försöker hålla mig lugn och inte ha alltför stora förhoppningar nu. Men hoppas, ja det gör vi…

Lite omtumlande

Oj. Jag hade inte väntat mig så många snälla kommentarer och omtänksamma meddelanden som jag fått sedan senast jag skrev, nästan lite omtumlande. T a c k. Jag vet att jag inte svarat alla, men jag vet liksom inte vad jag ska skriva. Alla era ord och kommentarer värmer ska ni veta.

Jag har inte mått bra alls senaste veckan, men jag hoppas det vänt nu. Det är svårt att vara stark och tuff och modig och positiv och cool och förnuftig och allt det där. Många gånger är jag nog precis tvärtom, känslomänniska som jag är, men jag försöker. Man kan kanske gå i mål på olika sätt, ni vet – likt alla vägar som leder till Rom, eller?

Tävlingen förra helgen blev tyvärr inställd. På fredagskvällen fick jag ett mail från tävlingsledningen att de hade ett par sjuka hästar på anläggningen, så vi valde att stanna hemma för att inte riskera nån smitta. Välmående för våra hästar går alltid först. Vi får ta omtag på tävlandet nästa säsong, kanske. 🙂

Leker över hindren!

Istället fick Grizzly göra något han älskar i söndags, nämligen löshoppa. Vi hjälptes åt att bygga fram och sedan fick både Grizzlan och Kalle frigympa. Båda hästarna hoppade glatt och fint, och jag imponeras över hur G sköter sig sådär lös på ridbanan. Vi hade nämligen bara byggt in långsidan, utan att stänga in en hel rundbana – om ni förstår hur jag menar? Jag kunde löslongera Grizzly som värmning, och därefter bara peka mot “ingången” mot hinderbanan så travade han lugnt in och bara flöt lugnt över hindren. Han stressar inte upp sig alls och saktar in och följer med mig när jag höjer hindren. Så. Jäkla. Söt. När hindren blev högre fattade han istället lugnt galopp i starten och gjorde samma fina jobb med härliga språng. Stolt Elaine. Vill ni, finns filmsnuttar att se på mitt Instagram-konto, @faldarello.

Nu ska jag se fram emot en lugn helg med tid med mina djur, ett par timmar på spa med min kärlek, fortsatt intag av en hel drös hormoner och mumsandes på en massa god mat och onyttigheter. Det sistnämna är också medicin, för själen.

Önskar alla jag känner och inte känner en trevlig helg!

Berätta. Berätta inte. Berätta. Berätta inte. Berätta…?

Som rubriken lyder, så har mina tankar vandrat fram och tillbaka – ganska länge. Berätta? Nej, berätta inte. Men det kanske kan vara skönt att “lufta” tankarna? Nej, berätta inte. Men kanske det är skönt att slippa svara på alla frågor om och om igen om svaren går att läsa här? Nej, berätta inte. Jag vet alltså inte om jag gör fel nu, för jag tänker berätta…

Först lite kort historik. För snart två år sedan träffade jag världens bästa människa, som av nån underlig anledning men turligt nog verkar tycka detsamma om mig. Han fick mig att ta mitt pick och pack och flytta hit till Ö-vik, att börja ett nytt liv. So far, so good.

Väldigt snart sen vi träffades kom den stora frågan från vänner och bekanta om vårt förhållande… “Vill inte han ha barn?” Ridå ner.

Den frågan har sedan vi träffades varit en superkänslig fråga, som jag själv haft som första och främsta anledning till att vi inte ens skulle fortsätta träffas när jag märkte att vi började tycka om varandra, på riktigt. “Jag kanske inte kan ju”, sa jag. “Men vi kan i alla fall försöka, och går det inte så har vi försökt och man kan faktiskt vara en lycklig liten familj på två”, sa han. Och på den vägen är det…

Som jag misstänkte har det inte gått lätt, inte gått alls hittills. Jag har min ålder mot mig, något som jag tycker känns galet orättvist just nu faktiskt. Hade jag varit mannen i vårt förhållande hade det varit helt naturligt att skaffa barn nu. Och det finns många kvinnor världen över som väljer att vänta med att bilda familj tills de är 40+.

Fick jag önska vad jag ville skulle jag önska bort några år från min ålder just nu, enbart för att mina ägg helt enkelt börjar ta slut. Sånt är väldigt individuellt, för en del tar de slut i 20-årsåldern, vilket i och för sig är ovanligt  – och en del har gott om ägg kvar uppemot 50 års ålder.

Därför har vi sedan snart ett år fått hjälp av specialister. Jag vet inte hur många läkarbesök jag varit på senaste året. Jag har haft otur med tajming i vilka “insatser” som satts in i vilken ordning, men det är lätt att vara efterklok. Man lyssnar ju blint på experter, men nu med facit i hand skulle vi gjort saker och ting annorlunda. Jag har genomgått medicineringar, flera olika. Jag har genomgått en mindre operation för att ta bort ärrvävnad. Jag har tagit flera sprutor varje dag som fått mina hormoner att skena, upp och ner. Jag har mått både fysiskt och psykiskt dåligt och vill ibland bara ge upp. Men, det tänker jag inte göra. Det tänker vi inte göra. Vi ska försöka allt. Fungerar det inte ändå, då har vi i alla fall inget att ångra och kan med handen på hjärtat säga att vi försökt allt.

Med risk för att folk tycker att jag lämnar ut mig själv för mycket nu, så är det här ett sätt för mig att ge svar till människor i min närhet som frågar hur det är, hur det går, och så vidare. Och för att, återigen, slippa höra frågan “Men vill inte han ha barn?”

I skrivande stund har jag precis tagit, vad jag numera kallar, “Helvetessprutan” igen. En spruta som nedreglerar hela mitt hormonsystem och som får mig att må fysiskt och psykiskt pyton. Minst sagt. Sist vaknade jag flera nätter i rad och trodde att jag höll på få hjärnblödning pga. den överjävligaste huvudvärk jag upplevt i hela mitt liv.

OM allt går som vi hoppas åker vi till Riga nån gång i mitten/slutet av november, för vårt andra IVF-försök.

Jag vill gärna att detta förblir lite “tyst läsning” för er som läser. Jag skriver mest för att informera nära och kära i ett svep, och för att själv få ventilera.

Det här är ett ämne som är så tabu, men som inte borde vara det. Jag vet att vi nästan skulle älska sönder det lilla liv som vi hoppas på. Vad som är tabu och fel med det kan jag inte förstå.

Det här kanske går bra. Kanske inte. Kanske? Kanske inte. Kanske? Kanske inte. Men… kanske?