Jag mår illa

Du å jag Grizzlan. Du å jag… ♥

Så märklig känsla det har blivit här på min och mina djurs dagbok. Jag saknar så att ha något roligt att skriva om när det gäller träningar och tävlingar. Det är som en del som saknas mig, saknas mitt djurliv.

Sen jag flyttade till Ö-vik har så mycket förändrats, en del såklart till det positiva – men en del till det negativa också. Som jag hintat om tidigare så känner jag mig väldigt ensam i den här stan. Och det som är läskigast är att jag inte känner igen mig i hur jag är i min hobby, mitt stora intresse och min passion – med Grizzly och hundarna. Mina djur. ♥ Jag kan i min vildaste fantasi inte tänka mig ett liv utan dem, men hela tiden gnager det på mitt samvete att jag inte är en bra hästägare längre. Eller hundägare för den delen, men hundarna mår väl inte dåligt av att vara sällskapshundar – även om jag vet att de hade trivts med att få träna mer.

Något har hänt med min motivation sen 1 år tillbaka, sen flytten. Jag var i stallet VARJE dag då. Det är jag inte längre. Som tur är får jag en del hjälp att rida Grizzly, men han behöver mer… mer av mig som jag just nu har sån uppförsbacke i att få till. Jag har liksom ingen som helst morot i träning och för den delen går det inte att träna just nu. Det är för hårt och knaggligt i marken för att kunna göra annat än skritta ut i stort sett. Ridbanan har frusit, klubben är avstängd pga. sjukdom och jag kan ändå inte köra min hästtransport på vintern pga. dålig dragbil.

I och med de förändringar som kanske är på väg att ske nu också, HUR ska jag kunna ta hand om Grizzly på det sätt han förtjänar?! Bara tanken gör att jag sitter med tårar brännande i ögonen när jag skriver det här och bara tanken på att ge upp G får mig att må illa. Hur ska jag få till allt? Jag MÅSTE få till det. Jag kan inte beskriva det annat än att jag känner mig ensam…

Och jo, det blev ett + på testet…

 

Väntan

Tack för sms, meddelanden och hejarop de senaste dagarna. Detta är en smått overklig upplevelse att gå igenom, men nu är det bara att vänta… och hålla tumme för att min mage är inredd likt en välkomnande och mysig 1:a med kokvrå. Tro’t eller ej, men just nu är jag vad de skämtsamt kallar “PUPO” = Pregnant Until Proven Otherwise. 🙂

Vi har blivit bemött av såna trevliga och kompetenta människor. Riktiga proffs. Från och med nu är det egentligen mest slumpen som avgör, men vi har hört en siffra om ca 65% chans för ett lyckat resultat. Den 22/11 är det testdag.

Återigen, TACK för hjälpen med mina djur! Hundarna har bott på lyx-spa de här dagarna hos Ida. De har fått härja på promenader, sova i sängen, badats och fönats m.m. Ett 5-stjärnigt boende! 😉

Grizzly har fått skogsturer varje dag. Tack Lowa! Hon har lovat hjälpa mig några dagar till då jag har ansträngningsförbud nu närmsta dagarna av läkaren, så jag vill vara lydig och inte jinxa nåt – även om jag längtar nåt enormt efter att sitta upp på Grizzlans rygg igen. ♥