Bra hoppträning

Fighting face gånger två. 🙂 Bästa fläcken!

Det är SÅ jäkla roligt med hoppningen igen! Det här är väl ändå lite typiskt oss… vi kommer igång bra precis samtidigt som säsongen närmar sig sitt slut. Var det inte precis lika ifjol? Hur som helst så var det en riktigt bra hoppträning igår kväll. Nyttigt markarbete som rejäl värmning, hoppning på volt, gymnastikhoppning och några linjer med relaterade avstånd. Kanonövningar för oss och vi fick till ett par riktigt fina språng emellanåt. 🙂

Ridbanan var tung och blöt efter det dyngväder som varit över Sundsvall senaste tiden, men fullt ridbar. Önskar att vi kunde vara med på en inomhushoppträning innan tävlingen, men jag tror det kan bli svårt. Vi är ju inte med i nån av ridklubbens träningsgrupper, så vi får hoppas det går vägen ändå. Jag sitter ju på en klippa till häst som ställer upp i ur och skur. 🙂 Det sköljer över mig sån galen stolthet över Grizzly emellanåt så jag kan inte ens beskriva det!

Nu får G röra sig lite lugnare ikväll, sen tar vi en lösgörande jogg på ridbanan imorgon. Fredag till söndag har Ida hand om honom och har lovat en uteritt, en vilodag och en liten trim på ridbanan. Det blir bra! 🙂

 

Till den nya handboken

Gucci-Yosemite’s The Lone Star ”Gucci”

(Foto: Micael Johansson)

I mitt hundbibliotek står samtliga tre tidigare utgåvor av Sheltieklubbens Handbok, 1990, 1997 och 2004. Nu är det alltså dags igen och den här gången är det hundar med resultat från 2004-2010 som handboken avser. Mao får min Gucci vara med, eftersom han vann cert och cacib under den perioden, närmare bestämt år 2006! 🙂 Himlars som jag saknar den hunden…

Jag har letat i gömmorna av bilder, men tyvärr har jag inte alls mycket av exteriörbilder kvar på Gucci – men den här bilden ovan tycker jag om, så den blir det! ♥

handboken_2004(Senaste inbundna handboken från 2004. Bild lånad från SSSK.org)

Saknad

gucci3

Foto: Anna Åström

 

Ofta fylls mina tankar med gamla minnen. Vissa dagar mer än andra. Idag är en sån dag. Jag saknar min härliga Gucci så det gör ont…

Dagarna går

sista

En glad bild av min och Guccis sista tävling tillsammans.

Livet är inte dagarna som passerar, utan dagarna vi minns. Idag är det 1 år sedan min trogne Gucci somnade in, och med honom har jag många glada minnen. Bilden ovan är tagen på prisutdelningen efter vår sista tävling tillsammans, ett appellspår i Matfors som resulterade i uppflytt. Ett oerhört glatt minne bland många andra.

Som jag saknar honom.

Jag hoppas du har det bra där du är…

En minnesdag

trippel

Dagens inlägg skulle egentligen ha skrivits igår, men efter 14 timmar på jobbet somnade jag i steget när jag väl kom hem. Gårdagen var en liten minnesdag av min finaste Gucci. Han skulle nämligen ha fyllt 6 år då…

Något jag glömt berätta här är att Gucci vid Sheltieklubbens årsmöte i februari, blev tilldelad SSSKs Trippeldiplom! Nu väntar jag på att nya numret av Sheltiebladet ska dimpa ner i brevlådan, för enligt vad jag förstått – så ska lille G och de andra som tilldelades diplomet vara med där med bild och några rader text. Det blir fint att ha kvar…

Jag önskar en Glad Påsk!

1 vecka av saknad…

saknad

 

1 vecka har nu passerat. 1 vecka utan Gucci. Tänk att en så liten varelse kan lämna ett så stort tomrum efter sig… 

Jag hoppas du har det bra där du är…  ♥

Framtiden

lek2

Lekglädje

Gucci har de senaste åren, sedan Knoppens pensionering, varit min tävlingshund. Han har varit så rolig och lättsam att träna, och vi har testat oss fram i flera grenar – om än inte i elitnivå i någon av dem. Han är till dags dato uppflyttad till klass III i lydnad, lägre klass spår och har en pinne i agilityklass. Därtill han han ett CERT och CACIB  med ett flertal CK och bästa-hane placeringar från utställningsringen. 

Just nu hotar ju hans hälsa att avsluta hans karriär på tok för tidigt, och därför har jag senaste veckorna funderat mycket kring hur det kommer se ut i framtiden. Kommer jag överhuvudtaget tävla i lydnad och agility framöver? Den som måste kliva in i arbetsskorna i så fall är lilla Fendi, alias Norpan. Och frågade någon mig för ett par månader sedan så hade jag nog avstyrt de tankarna totalt. Fendi har varit ganska långt ifrån lika samarbetsvillig och följsam som t.ex. Gucci alltid varit. Hon har hellre gått sin egen väg och helt enkelt gjort precis som hon vill, när hon vill.  Fruntimmer…  😉

Kalla det ödet eller vad man vill, men senaste tiden har vi samarbetsmässigt börjat fungera mycket bättre tillsammans. Fendi har riktigt börjat visa att hon tycker det är skoj att lära och leka tillsammans med mig – och det är ju det alltsammans går ut på. Med glädje och lite vilja kommer man långt! Jag minns att jag började ”momentträna” väldigt sent med Gucci också, och jag känner absolut inte någon brådska med att börja för tidigt med mina hundar vad gäller sånt. När man väl kommer igång formar sig såna saker rätt snabbt. Viktigare tycker jag är att lägga god grund i samarbete och just med arbetsglädjen/lekglädjen tillsammans.

De här tankarna var inte alls tänkta att ta sig uttryck i såhär många ord, men för att summera – så har jag mao börjat se ljust på en tränings-och tävlingskarriär med Fendi i framtiden. Jag riktigt toklängtar tills snön och kylan försvinner nu! Jag är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli en vintertjej. Så hit med lite sol, fågelsång och vårvärme nu – för då tar Norpan och jag upp kampen!  🙂

Mer veterinärbesök…

Måndag, tisdag och onsdag. Veterinärbesök every day. Gucci börjar tröttna på att bli undersökt ”där bak” nu… Efter x antal röntgenplåtar både med och utan kontrastvätska i tarmen, så inväntar vi nu utlåtande från någon specialist i södra delen av landet som har lovat titta på bilderna. Det vi såg med blotta ögat är att G har en förträngning längre in i tarmen, som hindrar passage. Jag kan inte låta bli att tänka tanken att G kanske gått igenom operationer helt i onödan…?

Hur som helst så måste detta få ett slut nu. På ett eller annat sätt. Gucci ska inte behöva ha det såhär… Min fina, rara, snälla, tappre lille långnäsa.