Hemsk vecka men bra helg

Får man bjuda på en puss?

Hästarna har i helgen kunnat gå nakenfis i hagen eftersom temperaturen har legat kring 0:an. Sköönt tycker Grizzlan!

Det är inte skoj att skriva längre, för jag tycker jag bara klagar om mina krämpor. Därför lyser det tomt här med inlägg… Jag har återigen haft en skitvecka med migränanfall som hållit i sig i fyra dagar. (!) Nu när jag dessutom inte får ta något mot värken är det tortyr, men återigen – jag h o p p a s nu att jag får en bra period framöver, utan migrän och utan ledvärk. Peppar, peppar har den varit i schack senaste veckorna i alla fall. Alltid nåt. Så när jag mår bra, mår jag riktigt bra. 🙂

Grizzlan saknar jag så det gör ont. Ska försöka få till mer tid i stallet nu framöver när jag SKA må bra. 😉 Lowa har ridit och jag fick senast igår en rapport om att Grizzlan “tappat” henne i backen. Oooops! Som tur är verkar det vara tufft virke i Lowa, så hon blev inte bortskrämd. Världens snällaste häst som emellanåt blir lite som förbytt, men så är det väl med djur. Lite av charmen med det hela. Man får aldrig slappna av, helt. 😉

I helgen har jag gjort mina första gravidklädes-inköp. Tydligen har jag bara haft tajta jeans och byxor hittills, för redan nu är de galet osköna och jag har egentligen bara ett par som funkar att ha -ett par med massa stretch. Därför unnade jag mig ett par jeans på HM som egentligen är som leggings, med såndär uppdragsresår över bulan. För jo, det börjar bli en liten bula nu… Är mitt i vecka 16 nu och +1,5 kg hittills på vågen, men jag tycker det ser mer ut och känns mer, haha.

Läkartid, ultraljud och uteritt

Nu hoppas jag det har vänt, på riktigt. Min ledvärk är, peppar peppar, mycket bättre sen 1 vecka tillbaka. Däremot åkte jag i slutet av förra veckan på ytterligare en migränsväng på tre dagar.

Pga. min SLE ska jag få en extra läkartid, som är bokad nu på onsdag. Nu vet jag inte om de kan göra något åt min ledvärk, eller migrän heller för den delen (det har inte läkare kunnat göra tidigare) men viktigast är nu att man håller koll så min SLE inte kan skada magen.

I torsdags, 13+0 dagar enligt kalendern, men enligt tillväxtmått 13+2 dagar. 🙂 Armar, ben, hjärtklaffar osv kunde vi se tydligt på senaste ultraljudet. Overkligt!
Mina migränkompisar, Fendi och Penny, lämnar inte min sida ♥
Och inte långt ifrån Ler-och Långhalm , Panda och Mini. Ligga sked är mysigt! ♥
Pga. min värk har jag inte kunnat rida själv på fyra (!) veckor. Grizzlan har fått komma ut i skogen ändå med Lowa, som ni vet, och jag har jobbat honom från marken de dagar jag varit skapligt “fräsch”. Men nu, äntligen, i söndags tog vi oss ut i skogen på en tur. ♥

Nu är jag alltså i vecka 14, går in i vecka 15 på torsdag. Nästa koll på liten är när jag precis går in i vecka 20 (19+0) då vi får göra vårt rutinultraljud. Då får vi förhoppningsvis veta om det är en liten pojke eller flicka också. För jo, jag vill veta innan…

Jag kommer av försiktighetsskäl inte rida så mycket mer, tyvärr, tills efter födseln. Jag får ta mer ridhjälp så Grizzly får hållas igång, och såklart kommer jag själv fortsätta longera, tömköra och löshoppa honom som motion och aktivering.

En spännande vecka

Ida på Grizzly i lördags.

En helg helt i min smak är till ända. Jag hämtade upp Ida direkt efter jobbet i fredags, sen har vi bara myst, ätit gott, surrat häst tills munnarna gnäggat, kollat hoppträningar för Leif Hall på ÖOR, gosat med Grizzlan och så vidare. Mysigt! 🙂

Här i Ö-vik är det kallt, riktigt kallt. FÖR kallt för min smak… -18 grader i stan och i byn där Grizzly bor är det – 27 grader enligt isiga rapporter från stallägaren. Ofrivillig vila ett par dagar blir det för Grizzly, med andra ord. Jag fixar inte den kylan, tyvärr. Min gräns går ungefär vid hälften!

Mot slutet av den här veckan väntar spännande saker, för då ska vi får göra ett till ultraljud. Jag går då in i vecka 14, så jag hoppas vi får se två armar och två ben och en i övrigt välmående krabat som utvecklas som hen ska.

Trots att jag tycker att mina jeans känns tajtare runt midjan så har jag inte gått upp i vikt jämfört med precis innan jag plussade. Men det lär nog låta annorlunda ganska snart – det skulle inte förvåna mig alls om jag är en sån som går upp ca 30 kg innan det är klart…

Jag har tappat en hund…

Panda har bara ögon för sin husse…

Lite skämtsamt men läskigt sant. Panda är totalkär i sin husse, så hon känns mer som hans hund än min numera. Jag har helt enkelt tappat en hund. 😉 Småtjejerna är också väldigt förtjusta i honom, men jag vinner nog fortfarande popularitetstävlingen om vi skulle vilja testa dem. 🙂

Grizzlan redo för ett pass på lina.

I helgen fick Grizzly ett pass från marken av mig, och sen på söndagen en skogsrunda med Lowa. Jag hade hoppats kunna rida själv, men vaknade och “hade bara en arm”… så det var skönt att Lowis kunde rycka in.

Lowa ska rida honom två dagar den här veckan också och på fredag kommer min Ida och hälsar på över helgen! 😀 Då blir det förhoppningsvis hästaktiviteter hela helgen. Längtar! Jag måste vara “i form” tills dess. 🙂

Mitt första köp till vårt lilla frö. Detta blir det enda jag köper tills vi kommit långt fram i graviditeten. Jag vill inte jinxa nåt men jag kunde inte låta bli. En häst-snuttis känns ju given, eller hur?! (sen att den nästan aldrig finns på lager och dessutom var på väg att ta slut nu igen gjorde att jag klickade en beställning…)

Nu vänder det?

Från vänster: Kalle, Kicki, Grizzlan och jag. Våra vinteroutfits är något för Vogue, I tell you.

Den här sista tiden, med en all time high förra veckan, har varit jobbig. Att ha ont är en sak, men när man har ansvar över djur och jobb som man känner att man inte klarar av så är det extra jäkligt, tycker jag.

Förra veckan kunde jag inte använda höger arm alls, då axeln och handleden och fingrarna värkte så det kändes som de inte tillhörde min kropp. Jag hade även växelvis svullen vänsterhand så jag inte kunde använda den, och i slutet av veckan fick vänster knä sig en omgång också… Jag hade kämpigt att hitta ett läge i stillaliggande som inte gjorde ont.

Bilden återger handen dåligt, men knogen svullnade upp till en blåröd klump under förra veckan, och fingrarna kunde inte rätas ut… Ajje. Och nej, jag har inte ens varit i nån cool vilda-western-fight. 😉

I stort sett hela lördagen sov jag. Jag vaknade till, åt lite, släppte ut hundarna, och somnade om. Jag trodde att min snoozardag skulle ställa till det för min nattsömn, men inte. Jag gick från soffan och bara somnade om direkt i sängen. ZNARK.

Tydligen var det något som min kropp behövde, för i söndags mådde jag plötsligt betydligt bättre, och igår ännu bättre! 🙂 Nu har jag i stort sett bara lite “restvärk” i axeln och vänster fot som spökar, men jämfört med senaste tiden känner jag mig fysiskt redo för ett maraton! Nu vänder det!? Hoppas jag. 🙂 Det här skovets intensitet har varit värre än jag nånsin haft tidigare.

Igår kväll fick Grizzlan ett pass på den nyplogade ridplan. Lätt longering och lite Clinton-övningar. Kul! Hanteringsträning är ju så galet skoj tycker jag, och Kicki och Kalle, våra stallkompisar  – har precis börjat också och det är så roligt att se framsteg så snabbt i början. 🙂 Jag tror vi kör fortsättning redan ikväll!

Förhoppningsvis får Grizzlan pedikyr idag också, med sulor. Yaay!

Puss!

Jul & Nyår

Sista dagen på året 2018. Sista dagen som Grizzly fick kalla sig 7-åring. 🙂

Jag är helt galen i min fina häst. The love of my life. ♥

Såja. Då var årets jul- och nyårshelger förbi. Även fast jag egentligen bara tagit det lugnt har det varit ett par tuffa veckor pga. min ledvärk som växlat upp till en helt annan nivå. Inflammationerna vandrar och främst har det varit min axel, den högra denna gång, och händerna som krånglat. När axeln är som värst hittar jag inget smärtfritt läge och kan därför inte sova om nätterna, men den känns som tur är “bara ond” nu – hanterbart att leva med, men inte att göra nån nytta med.

I samband med vår IVF har jag fått ta hormoner som enligt vad jag fått veta kan accelerera just inflammationer och ledbesvär om man har SLE, så mest troligt är det vad som hänt. Snart ska det nog vända till normalt igen, tänker jag. 🙂

Jag har longerat Grizzly i nyårshelgen som hans motion, i övrigt bara pysslat med honom. T.o.m. att borsta honom är en utmaning. Jag känner mig så dålig som hästägare, men måste försöka acceptera att detta är som det är nu och att det förhoppningsvis snart går över. Lowa kommer hem till helgen och förhoppningsvis får Grizzly några skogsturer i veckan med henne framöver som komplement. Vi ska bara invänta hovis så vi får ordentlig vinterutrustning på fötterna först. 🙂

Grizzly med lille Oliver på ryggen.

Grizzly har varit snäll och ställt upp som barnhäst vid två tillfällen under helgerna. Han är verkligen en klippa när barn är i närheten. ♥ Jag blir så stolt över honom, som vanligt. 🙂

Grizzly med Maria och Leon på ryggen!
Leon fick testa att skritta ett varv på lägdan.

(Och ja jag vet, de saknar hjälm som man ALLTID ska ha. Mitt fel…)
Grizzly bara stod helt stilla medan barnen fick provsitta på hans rygg. Snällare kan ingen vara. ♥

Nu siktar vi fram mot året 2019 och hoppas vi kan göra det till ett favoritår!

Gott nytt år på er alla!

Gå i ide vore en idé

För ett år sen drygt såg det ut såhär om kvällarna. Galoppvänliga snövägar var man än red! 🙂

Det här verkligen inte min årstid. Jag känner bara för att gå i ide och vakna i april av småfåglar som väcker mig. 🙂  Visst, det ska bli mysigt med lite julfirande och tillhörande lediga dagar – men sen kan jag kura ner mig non stop till i vår… för himlars vilken brant uppförsbacke jag har upp ur min säng varje morgon!

Istället för vinterträning har Grizzlan just nu nån form av vintervila. Han går väldigt sparsamt och lugnt i inväntan på snön som ridunderlag och ljusare omgivningar.

I helgen var jag ju och kikade på hoppträningar som Fredrik Jönsson höll på Näsets ridcenter utanför Sundsvall. Blev SÅ hopp- och träningssugen! Det känns därför så frustrerande med rådande träningsmöjligheter, men det är väl lika för de flesta hobbyryttare just nu. Bara att härda ut.

På fredag väntar en spännande dag. Då ska vi få göra vårt första UL. Vi får se om det är nåt som tickar därinne…

Som magsjuka eller dåliga karuseller

Isabell Werth i högform! 

Framridning/framhoppning är också skoj att se.

Det är som att ha åkt Virvelvinden eller Flygande mattan flera gånger om dagen, eller som att ha magsjuka men ändå måsta fungera som vanligt i vardagen. Jag ska absolut inte klaga, det är ju såhär jag “vill” må antar jag, haha. Men jag har helt klart mått bättre fysiskt, om man säger så.

Under gårdagens ridtur på Grizzlan trodde jag nästan att jag skulle trilla av pga yrseln som sveper över mig emellanåt. Tur jag har världens snällaste häst. ♥

Stallets hästar har fått fint julpynt som pryder deras boxar också. Se så fint! Det är Tures ägare som varit så kreativ. TACK Zandra! 🙂

Helgen i Stockholm var mysig. Jag hade gärna sett ännu mer tävlingar… “mycket vill ha mer”, som det heter. Till helgen som kommer fortsätter hoppinspirationen att fyllas på, för då ska jag, Ida och Elisabeth till Näsets ridcenter utanför Sundsvall och titta på träningar som Fredrik Jönsson håller. (en av Sveriges VM-ryttare för er som inte känner igen namnet) Det ska bli kul! Jag gissar på massa hästsurr och gofika på läktaren. 🙂

Gofika blev det en del av i Stockholm också. Banancrepe med Nutella och glass. Såja!

Hope och hoppa

Titt så fin överraskningspresent som dök upp med posten igår. TACK Sara! ♥

Ikväll ska min fläckige vän träna lite gympahoppning, utan mig… Med handen på hjärtat känns det helt galet, jag blir liksom nästan sotis av bara tanken, haha. Men Lowa, som hjälper mig rida ut Grizzly i skog och mark annars, ska få testa att småskutta lite med honom idag. 🙂 För övrigt går det bara att skritta nu, den tråkigaste månaden/årstiden på året.

Annars taggar och längtar jag bara till helgen. Hästhelg i Stockholm med Idan väntar och det har vi sett fram emot länge!

Jag mår illa

Du å jag Grizzlan. Du å jag… ♥

Så märklig känsla det har blivit här på min och mina djurs dagbok. Jag saknar så att ha något roligt att skriva om när det gäller träningar och tävlingar. Det är som en del som saknas mig, saknas mitt djurliv.

Sen jag flyttade till Ö-vik har så mycket förändrats, en del såklart till det positiva – men en del till det negativa också. Som jag hintat om tidigare så känner jag mig väldigt ensam i den här stan. Och det som är läskigast är att jag inte känner igen mig i hur jag är i min hobby, mitt stora intresse och min passion – med Grizzly och hundarna. Mina djur. ♥ Jag kan i min vildaste fantasi inte tänka mig ett liv utan dem, men hela tiden gnager det på mitt samvete att jag inte är en bra hästägare längre. Eller hundägare för den delen, men hundarna mår väl inte dåligt av att vara sällskapshundar – även om jag vet att de hade trivts med att få träna mer.

Något har hänt med min motivation sen 1 år tillbaka, sen flytten. Jag var i stallet VARJE dag då. Det är jag inte längre. Som tur är får jag en del hjälp att rida Grizzly, men han behöver mer… mer av mig som jag just nu har sån uppförsbacke i att få till. Jag har liksom ingen som helst morot i träning och för den delen går det inte att träna just nu. Det är för hårt och knaggligt i marken för att kunna göra annat än skritta ut i stort sett. Ridbanan har frusit, klubben är avstängd pga. sjukdom och jag kan ändå inte köra min hästtransport på vintern pga. dålig dragbil.

I och med de förändringar som kanske är på väg att ske nu också, HUR ska jag kunna ta hand om Grizzly på det sätt han förtjänar?! Bara tanken gör att jag sitter med tårar brännande i ögonen när jag skriver det här och bara tanken på att ge upp G får mig att må illa. Hur ska jag få till allt? Jag MÅSTE få till det. Jag kan inte beskriva det annat än att jag känner mig ensam…

Och jo, det blev ett + på testet…