Minsta motstånd

Vi har ju gjort det förut, och ska såklart kunna göra det igen…

Det låter löjligt, men jag hade så smått fantiserat om att få skriva idag hur bra vår lilla hoppträning gick igår kväll. Men det blev tvärtom.

Grizzly var väldigt spänd mot kortsidan igen och i stort sett oridbar förbi den, vilket i mångt och mycket betyder att i halva ridhuset så kommer jag inte åt honom ordentligt – särskilt när han redan stressat upp sig. Uppvärmningen tyckte jag det ändå gick okej, ställde honom inåt ifrån den otäcka kortsidan och försökte hålla honom sysselsatt förbi, men när det var dags att börja värmningshoppa på volt över ett sockerbitshinder så blev han jätterädd och spratt iväg och flydde till sina kompisar på andra volten. Det känns som det sitter ett spett från hans framknä upp till örat ungefär. Så stel blir han. Jag måste hitta ett sätt att lösa det här, för just nu tänker jag mer på det än på det som vi försöker göra i ridningen. 🙁

Så igår blev den enda hoppningen för mig några varv i varje varv på volt (den ofarliga volten) över sockerbitshinder. Det var egentligen inte den vidare hoppningen i sig som jag inte tordes rida vidare på, vilket var en övning med ett räcke och en oxer med galoppbom innan uppställda som en fyrkant i mitten av ridhuset, men att rida mot ett hinder som står mot den “farliga” kortsidan när min häst då känns ur funktion är inte vad jag törs för dagen. Det blir liksom minsta motstånd som vinner över mig… Inget jag för dagen alls är stolt över, men som jag SKA komma över.

Planen är nu att backa tillbaka lite igen. Jag ska rida på den halva av ridhuset som fungerar, stärkande övningar och köra desensitiserande övningar på den andra halvan – för att sedan när G är avslappnad kunna rida hela ridhuset som vanligt.

Däremot ska jag flytta fram gränsen för vår komfortzon i träningen, så vi kommer någon vart lite snabbare. Jag vill kunna rida på ett mjukt sätt, men börja be/kräva mer samling och att G ska komma tillbaka bättre på sina bakben. Både han och jag har en komfortabel form vi rider i nu, men som vi som sagt behöver utmana för att komma vidare och stärka oss båda.

En av våra stallkamrater satt upp på Grizzly en stund igår och tog ett gäng språng när hon ridit klart sin egen häst, TACK snälla Sandra! Det är inte skoj att varken känna själv eller se sin häst så olik sig i beteende, när särskilt hoppning är det han vanligtvis älskar. Fokus blir liksom på helt fel saker när den här “dumheten/rädslan” finns så stark i honom för dagen.

Men idag är en ny dag. På´t igen.

Skön uteritt och ett gäng bilder

Arwin på lurigt bushumör. 🙂

I söndags svängde vi ju förbi IKEA och köpte en barnstol till Arwin. Den invigdes igår och det skulle ju såklart förevigas med bilder. 🙂

Intressant bok om diverse frukter. 🙂

Idag har jag haft en överlag bättre dag och var riktigt ridsugen när jag åkte till stallet. Vi fick sällskap av våra fina stallkamrater ikväll och det blev en lite lugnare men mysig uteritt. Grizzly var redan igår “skön i huvudet” och likaså ikväll. Får hoppas det håller i sig nu! 😉

Imorgon ska vi ju bygga fram några hinder igen, så jag håller tumme att jag har en bra dag då också. Onsdag innebär ju medicineringsdag och nu är det dags att öka dosen igen.

I brist på nya bilder bjuder jag på några hoppminnen från några år sedan… 🙂

Ett av sprången från vår debut på lokal tävling, 80 cm. Härligt minne!
Ett lite mindre härligt minne, haha. Grizzlan direkt efter landat efter ett hinder flög iväg i en bockserie så det bara var att hålla i sig! Hua, såna saker har jag hört försvunnit HELT hos hästar som precis fyllt 9 år. 😉

Uppförsbacke och vecka 2

Grizzlan börjar dra in magen lite vid arbete nu i alla fall, så nån liten magmuskel verkar vi ha jobbat tillbaka – både han och jag! 😉

Kanske beror det på extra tuffa nätter med väldigt lite sömn, vilket jag faktiskt hoppas på så man har nåt att skylla på… för jag har idag känt mig sämre än på länge i särskilt handlederna, och jag är nåt helt galet trött i kropp och knopp.

Därför har jag just nu lite av en uppförsbacke i motivation att ta mig för saker, till och med att åka till stallet. Att jag faktiskt tog mig dit och gav Grizzly ett nyttigt pass ger jag mig själv en klapp på axeln för. G fick efteråt liten omgång med arnika över hals/bog-partiet, manke och rumpa – så jag kände mig inte som världens sämsta hästägare när jag for därifrån.

Jag hoppas jag mår bättre resten av veckan, för jag är ju egentligen pepp på vår träning.

Nåt liknande såhär tänkte jag vår vecka 2 skulle se ut;

Måndag: Longering

Tisdag: Uteritt

Onsdag: Lite hoppning med våra stallkamrater?

Torsdag: Lösgörande dressyrpass

Fredag: Vilodag

Lördag och Söndag: Ett pass på töm över upphöjda bommar och en uteritt kanske?

Arwin trivs i sin storpojke-stol! ♥

20 röntgenbilder och trimpass

Gossen gosigt vinterklädd. ♥

Igår började jag dagen med att röntga mina händer, fötter och fotleder. Jag tror jag kommer bli kallad senare för koll av axlarna också, för det var åtminstone vad läkaren nämnde vid mitt besök – även om det inte stod med på denna remiss. 20 plåtar totalt blev det, så nu får jag bara hoppas att det inte visar på några permanenta förändringar.

För Grizzlans del blev det ett trimpass med hjälp av lite travbommar. Jag hade i stort sett hela tiden problem att kunna rida på ena halvan av ridhuset… SÅ spänd och bröt från den farliga porten. Gaah, så frustrerande. Han vill som inte släppa det där.

För att få något nyttigare gjort höll jag mig mest på en stor volt på den andra halvan av ridhuset och red som vanligt många övergångar. Jag kände mig själv ganska klen i kroppen som jag gjort de senaste dagarna, men stundvis tyckte jag G var fin och stundvis… inte. 😉

Skänkelvikningarna börjar i alla fall bli bättre, stadigare i formen och mer ridbara liksom. Så det var vi med oss som passets plus! 🙂

Jag tror nästan jag försöker göra en revansch ikväll på gårdagens pass, dock utan bommar. Vill testa om G är mindre tittig mot porten när det är mörkt ute så väggen ser stängd ut.

På lördag till söndag åker vi till Sundsvall en sväng, vilket innebär att G får en hel vilohelg. Att vila sig i form är underskattat. 😉

Grizzlan i sitt reflextäcke i den helt snöfria skogsdungen. (bilden ärligt stulen från stallägaren, Anna) 😉

Vad jag hoppas under 2020

Vår lilla familj på nyårsafton. Nu ska vi göra år 2020 till ett toppenbra år! ♥

Arwin: Förhoppningen med lille Arwin är att han ska få fortsätta må så bra som han gör och gjort sen han föddes. 🙂 Han är väldigt nöjd och glad och lättsam, så långt. ♥ Om ett par veckor ska han få börja simskola och det ska bli skoj, tycker vi föräldrar i alla fall! 🙂 Sen hoppas jag att vi under året få se många roliga framsteg som när han lär sig krypa, gå och kanske säga sina första ord? 🙂 Vad tror ni hans första ord kommer bli?

Dressad och fin med fluga på nyårsafton! (ser lagom chockad ut på den här bilden, haha!)

Grizzly: Det här året är tanken att vi ska göra comeback på tävlingsbanan, förhoppningsvis både i dressyr och hoppning. I dressyren tänker jag att vi ska stå startklara för LB-programmen igen direkt till våren, rida många tävlingar och bli tryggare i tävlandet – och sen är målet att träna inför att debutera LA mot sensommaren/hösten, om jag får som jag vill. 🙂

I hoppningen har jag försiktiga planer, men jag vill absolut ta med Grizzly ut på ett gäng Pay and Jumps igen för att komma ut och få lite rutin och träna att tävla igen. Sen får vi se om det blir starter i riktiga tävlingar i 80-90 cm. Hoppas ju på det! Annars kanske jag hittar på en annan lösning för Grizzlans hopptävlande, för hoppa – det ska han få göra.

En målbild för mig själv, Grizzly och jag under vår första “riktiga” hopptävling. Då var det så lätt och skoj! Och det är precis vad jag hoppas och vill det ska bli igen. Snart så. 🙂

Mig själv: Jag tycker nog att jag själv är ett ganska oskrivet kort det här kommande året. Helst vill jag ju kunna säga att jag ska bli mycket bättre i mina leder så jag känner mig helt kry! Så ja, det får vara ett mål för året. 🙂 Sen kommer jag senare under året att börja jobba igen, och måste se till att jag hittar en jobbsituation som jag trivs bra med.

Hundarna: Först och främst hoppas jag att hela gänget fortsätter behålla hälsan. Penny blir ju faktiskt 10 år i år och det börjar kännas lite läskigt. Men hon är en frisk och fräsch gammal dam, så jag tänker att vi får många år till tillsammans. ♥

Jag har faktiskt börjat smida lite planer på att damma av kennelnamnet Faldarello igen. Men det gäller att jag mår bra och likaså resten av “min flock” för att det ska kunna genomföras på bra sätt. För kan jag inte göra det på bra sätt som känns bra, då är det ingen mening att försöka alls. Men, jag HOPPAS få läge att para Mini under 2020! 🙂 Vi sitter redan då och då om kvällarna, Mini och jag, och spanar efter en potentiell fästman. 😉

Panda är familjens klippa och hon längtar bara tills Arwin kan börja kasta bollar till henne. Det får bli ett av årets mål också… ♥

2019

Arwin med sin fina pappa. Sån tur jag har haft! Kärlek. ♥

2019. Jisses, vilket år! Det har hänt så mycket det här året, men det största av allt är såklart Arwin. ♥ Helt galet att han om bara ett par dagar blir fem månader gammal!

Hästmässigt har det varit ett paus-år eftersom jag under den större och särskilt senare delen av graviditeten inte red alls. Jag motionerade Grizzly en del från marken med longering, men det var det lilla. Hade god hjälp av tidigare medryttare, Lowa, och sedan tre månaders preggokollo hos Ida. TACK igen! ♥

2019 för Grizzlys del blev med andra ord i stort sett ett viloår. Han har under de senaste två månaderna börjat komma igång, men vi har en lång väg kvar. En sak är dock säker, om inget oförutsett inträffar ska vi stå redo och startklara så snart vårens tävlingar drar igång! Vinterträningsmässigt har jag aldrig tidigare haft bättre förutsättningar, så det finns inget att skylla på. 🙂

Hela hästeriet är så viktigt för mig, som jag vet en del har svårt att förstå… Jag vet liksom inte vem jag är utan det. Det är friskvård och själavård i ett för mig. Det kanske låter som jag prioriterar bort Arwin ibland, men jag ser det som precis tvärtom. Jag har en helt annan energi att vara den bästa mamma jag kan vara när jag boostat mig med ett par stalltimmar. De resterande 22 timmarna om dygnet är jag oftast max bara någon meter ifrån Arwin och han är såklart det absolut käraste jag har. ♥

Fendi som liten valp. ♥

2019 innehöll också en stor förlust och stor sorg när min gamla vän, Fendi, fick somna in. Det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på henne – ett sår som inte är helt läkt ännu. Det hon gav mig genom de dryga 10 år vi hade tillsammans är jag så tacksam över. Nu hoppas jag att Mini kan ta över facklan och föra kennel Faldarello och Fendis minne vidare! Kanske under år 2020?

Hundarna älskar livet som storasystrar till Arwin och skulle nog önska att jag kunde vara hemma föräldraledig för all framtid. 😉

Nästa år vet jag redan nu kommer innehålla stora förändringar och förhoppningsvis massa glädjeämnen. Detaljer kring det berättar jag lite längre fram. 😉 Men, vad gäller Grizzlys och mina förhoppningar inför år 2020 tänkte jag ta och skriva lite om i morgon – på nya årets första dag! (skriver det här inlägget tidigt, 00.50, på nyårsafton)

Tills dess önskar jag alla jag känner och inte känner – ett GOTT NYTT ÅR! ♥

Min fina familj och två av våra tre vovvar. (Penny var i köket och hoppades på lite spill…) ♥
Bilden tagen av Arwins faster efter julklappsutdelning hos Arwins farmor och farfar.

Det riktigt strålar om mig och veckans planering

Stora snälla Compis bredvid sina små kamrater, Grizzlan och Madonna. 🙂
Jag riktigt strålar på Grizzlys rygg! 😉 Tack Anna för lånet av bilderna!

Idag var vi ute i 1,5 timme på byns böljande vägar. Vi höll bra tempo på flera ställen så i sista, lite brantare, galoppbacken kände jag hur batteriet blinkade rött på Fläcken. ♥ Bra träning! Jag är så glad över mina stallkompisar och min ponnyhäst! Lyllo mig.

I morgon ska Grizzly få en lugn och skön uteritt som avslut på det här året. Sen vankas firande av hästarnas födelsedag, även om G egentligen inte fyller förrän i juni. Tänk, han blir 9 år! Min gamm’häst. 😉

Arwin ute hos sin farmor och farfar, fashionabelt klädd i sin julpyjamas och vintermössa. ♥

Även om våra träning genomförs med blandat resultat så är jag ändå taggad att trimma vidare. 🙂 Såhär ser planen för vår vecka 1 ut;

Måndag: Uteritt tempo

Tisdag: Uteritt, skritt

Onsdag: Dressyrpass i ridhuset

Torsdag: Gympahoppning

Fredag: Uteritt eller lätt longering

Lördag & Söndag: Vilohelg (Jag, A och A åker till Sundsvall)

Hoppträning, om man kan kalla det så…

Print från en liten filmsekvens, men fick inte med hela övningen på en bild. Efter oxern står ett litet räcke, så tre språng på linje. (Tack Anna som filmade!)

Alltså H E R R E G U D vad jag är ringrostig i ridningen i allmänhet och i hoppning i synnerhet. 🙁

Jag tog rygg på mina stallkamrater idag och byggde fram liten hoppövning igen. En långsida bestående av tre hinder, två små räcken och en liten oxer i mitten – 60 cm höga. På andra långsidan hade vi ett räcke som vi hoppade fram på, och bara det hade jag bekymmer med! Jag tänker för mycket, vi kommer på tok för djupt inpå hindren och får bara till fulsprång i stort sett. :/ Grizzly var en riktig kämpe idag som ändå hoppade snällt trots sin pilot som mera stjälpte än hjälpte… Ett enda språng fick vi till som jag kände mig nöjd med!

Jag har sån tur som har ett bra stallgäng som är ambitiösa och planerar hoppning en gång i veckan framöver. Mitt självförtroende måste jag bara jobba tillbaka – för det här går inte.

Vi har gått från en all time low vad gäller fysisk form både jag och Grizzlan just nu, så jag tänker att inför år 2020 så är det enda vägen vi kan gå är uppåt! 😉

Såhär har senaste veckans träning sett ut. Juldagen var vilodag, men i övrigt tre uteritter, ett longeringspass, ett pass på töm och en “hoppning”. 🙂

Grizzly var förresten jättefin på töm igår och såg betydligt starkare ut i kroppen än på länge. Så vi är på rätt väg även om vägen känns lite lång. 😉

Ridlektion nummer två!

Arwin hade sitt livs andra ridlektion idag! Stolt mamma. 🙂

Som ni förstår var Grizzlan sitt trygga vanliga jag idag på vår ridtur. Annars hade jag aldrig låtit Arwin sitta upp med mig efter ridturen, och A stod alldeles bredvid som säkerhetsvakt. ♥

Grizzly hade gjort sig illa i munnen idag, men som tur är inget som stör där bettet ligger. Jag får hålla koll så det inte blir fulare och hoppas på gott läkkött. Det är liksom alltid nåt nytt klaver han trampat i för min fläck… 😉

Imorgon har jag inte riktigt bestämt mig om jag ska tömköra G eller rida ett lösgörande uppsuttet pass. Det blir uppladdning inför en planerad hoppning på söndag! Wohoo! 🙂 Vi tar det lugnt och försiktigt i början med hoppningen. Dels för att bygga styrkan och tajmingen med avstånd igen, och för att bygga tillbaka mitt självförtroende. Jag ser riktigt fram emot att hoppträna i alla fall, och Grizzly älskar ju att hoppa – så det bådar gott! 🙂

Julaftonsbilder och löslongering

Arwin i finskjorta bland alla hans klappar. ♥
Första mötet med Tomten är inget han vill prata om, haha. 😉 Han sa inte ett ljud, men blicken säger allt?

Pepprar er med bilder från julafton i det här inlägget. Bilderna får tala för sig sjäva med lite hjälp av bildexterna. 🙂

Idag var Grizzly sig själv igen. Vet inte vad som gjort honom så stressad i huvudet de senaste par veckorna, men jag håller tumme att det vänt nu. Jag löslongerade honom idag och gjorde en del desensitiseringsövningar med honom, och han var en klippa. 🙂

Imorgon väntar en uteritt för oss då jag får sällskap av min svägerska som får låna stallägarens häst. TACK Anna! ♥

Jag körde desensitisering med hjälp av en röd kona och longeringspisken. G stod som en staty hela tiden även när jag rappade i backen vid sidorna, framför honom, bakom honom och ovanför huvudet.
Arwins kusin väntade spänt på Tomten och hade en tomtemössa i helt rätt storlek…
TOMTEN!
Arwin… som bara ville äta sina paket!
De där jäkla snörena som var i vägen! 😉 Och hans mamma har fastnat i samma silly smile pose inför kameran. 🙂
Första julen som familj ♥