Kanske inte ett oväntat läkarbesked

En målbild. Huvudsaken är att jag kan ta hand om min familj och mina djur. Det ska gå.

Det här blir ett lite trist inlägg men så får det bli. Jag var ju hos reumatologen igår för mitt första besök och utredning av min ledvärk. Det besked jag fick var kanske inte direkt oväntat, men det blev ändå lite chockande då jag fick beskedet så snabbt – utan “utredning”. Den var ju redan klar i och med de blodprover som tagits vid två tillfällen, och den kliniska bild de fått av att undersöka mina leder hands on.

Jag har Rematoid artrit (RA). De frågade om SLE-utredningen också och det kan inte helt uteslutas, men hur som helst är det lederna jag har mest besvär med och det som kan komma att ställa till värre problem längre fram om det inte behandlas.

Det jag minns om blodproverna var att en del värden var “röda”, alltså utom normalgränsvärden – men det som främst stod ut var anti-CCP som var väldigt högt. Referensvärdet där man skulle ligga under var tydligen 7. Jag hade 350… Det är tydligen en indikation hur aggressiv inflammationen är och hon förstod att jag inte hade klarat mig utan kortisonet som smärtlindring.

Behandling är redan planerad och den ska starta snabbt som möjligt. Jag fick direkt igår göra en lungröntgen, och så snart läkaren fått se de bilderna så ska jag börja min medicinering – med cellgifter. Det är nog den del i detta som jag inte riktigt är vän med än. Jag visste inte att man behövde ta till såna för RA men mitt immunsystem skenar och måste därför tryckas tillbaka. Sen ska jag bli kallad för att röntga axlar, händer, handleder och fötter för att se om inflammationerna hunnit göra permanent skada. Jag kommer också fortsätta på kortison och smärttabletter ett par månader framåt tills cellgifterna hunnit ta över hela jobbet.

Cellgifter kan ju komma att innebära en del jobbiga biverkningar, men de har en plan för hur jag ska få må så bra som möjligt och jag kommer lämna täta blodprover för att se att min kropp, främst lever och lungor klarar av behandlingen. Blir illamåendet för jobbig får jag kanske testa ta sprutor istället för tabletter, men allt det där får jag ta som det kommer.

Målet för mig just nu är att kunna leva mitt liv som vanligt. Jag tänker absolut ställa in mig på att kunna ta hand om Arwin och kunna ha kvar Grizzly precis som inget är annorlunda.

Man ska ju försöka hålla igång fysiskt så gott det går för att hålla kroppen rörlig och stärkt, så vad blir då bättre än världens bästa friskvård? 🙂

Det långsiktiga målet är att höra läkaren säga att min kropp är i remission, alltså symtomfri! Nu vet jag att det skulle ligga långt fram i tid, men med tanke på det min kropp varit med om de senaste månaderna är det ju inte konstigt att mitt immunsystem gått bananas. Graviditet, förlossning, snitt, sårläkning samtidigt som långvarig och rejäl infektion, operation, en till sårläkning osv.

Jag vet att jag säkert tjatat hål i huvudet på mina nära och kära, vänner och familj genom åren – och särskilt de senaste månaderna genom att ha klagat om min värk. Även här till er i min internetdagbok. Men jag kan inte låta bli ibland, vilket ändå känns som ofta vilket jag ber om ursäkt för. Jag har ju konstant, mer eller mindre, ont och för mig är det 24 timmar per dygn. De gånger jag inte kan låta bli att göra ljud eller “klaga” på att det gör ont är det för att det helt enkelt smiter ut ur mig. En pysventil.

Många tänker säkert att jag mår jättebra eftersom jag rider och gör allt som vanligt i stort sett. Men det är BARA med hjälp av smärtstillande och jag har ändå hela tiden ont, fast en smärta som jag lärt mig hantera. Jag säger inte till varje gång det känns som jag håller på gå av medan jag sitter upp eller av, när jag måste byta hand för att ens kunna borsta hästen eller att jag är redo att släppa hästen om han drar eller rycker till när jag leder honom eftersom jag inte kan hålla emot. Och då är jag ändå bara i stallet när jag mår som bäst på dagen. Då när tabletterna har full verkan och jag hunnit värma lite under dagen och komma igång.

Nåväl. Nu får det vara nog “klagat” om detta. Nu vet ni och nu vet jag. Nu ser vi framåt! 🙂

3 svar på ”Kanske inte ett oväntat läkarbesked

  1. Du är så himla duktig jag förstår inte hur du orkar. Ska ju köpa lite presenter till Arvin men jag har haft det lite jobbigt jämfört med dig en baggis. Bröt båtbenet i höger hand i söndags. Vad tror lille Arvin vill ha, en är jag väldigt glad att jag har din mamma som en bästa vän. Jag vet ju att allt kommer att gå bra. Stora kramar till dig och din lilla familj.

  2. Jag har också RA, och äter cortison och cellgifter. Jag fick min diagnos för snart ett år sedan. För mig funkar medicinerna bra, jag är mycket bättre nu än innan jag började med medicinerna. Men ibland får man ju skov……. Lycka till, det går nog bra!! 😊

  3. Vad tråkigt med beskedet… Jag har själv reumatism i form av JIA. Det handlar om att göra det bästa utav situationen och min räddning har varit min häst ❤️ jag hoppas att du, trots sjukdomen, kommer bli smärt- och problemfri. Det finns jättebra läkemedel och annan hjälp att få! Kramis!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.