Jag kunde inte låta bli

Kanondag med solsken och plusgrader och min bästis.

I lördags hade jag lovat Lowa rida Grizzly, men vi möttes ändå upp för att tillsammans pyssla och fixa lite med honom. Jag passade på att smörja vardagsutrustningen såsom sadel, träns och sadelgjord. Även Grizzlan fick en liten trim med saxen på svans, hovskägg och i nacken. 🙂

När Lowa red iväg kändes det som jag var nära att börja grina. Det låter barnnivå larvigt, jag vet – men jag längtar nåt så galet efter att rida min häst så det gör ont att “se honom med nån annan”, haha. 😉

Därför bad jag A följa med till fots på söndagen, då jag kände att jag inte kunde låta bli att rida en tur själv. Vi tog skogssvängen intill gården där det inte brukar finnas många “faror” att bli rädd för. Och G är alltid tryggare när han har någon med på marken. Jag har som sagt inte ramlat av på en uteritt på flera år, trots Grizzlans bus och sprätt emellanåt (särskilt tiden som 5-6-åring!)  men jag vill inte chansa nu.

Perfekta förhållanden lyckades vi pricka in och G skötte sig som facit. Vi tog det lugnt men travade i alla fall en hel del. Dock på hemvägen kände jag att jag fick ge mig med traven… det gjorde inte direkt ont, men jag fick en väldigt obehaglig känsla i magen, som gjorde “ont”. Så skönt att ha fått en dos av det bästa jag vet i alla fall. Det här boostade mig till tusen. Bara hästfolk kan förstå. ♥