Berätta. Berätta inte. Berätta. Berätta inte. Berätta…?

Som rubriken lyder, så har mina tankar vandrat fram och tillbaka – ganska länge. Berätta? Nej, berätta inte. Men det kanske kan vara skönt att “lufta” tankarna? Nej, berätta inte. Men kanske det är skönt att slippa svara på alla frågor om och om igen om svaren går att läsa här? Nej, berätta inte. Jag vet alltså inte om jag gör fel nu, för jag tänker berätta…

Först lite kort historik. För snart två år sedan träffade jag världens bästa människa, som av nån underlig anledning men turligt nog verkar tycka detsamma om mig. Han fick mig att ta mitt pick och pack och flytta hit till Ö-vik, att börja ett nytt liv. So far, so good.

Väldigt snart sen vi träffades kom den stora frågan från vänner och bekanta om vårt förhållande… “Vill inte han ha barn?” Ridå ner.

Den frågan har sedan vi träffades varit en superkänslig fråga, som jag själv haft som första och främsta anledning till att vi inte ens skulle fortsätta träffas när jag märkte att vi började tycka om varandra, på riktigt. “Jag kanske inte kan ju”, sa jag. “Men vi kan i alla fall försöka, och går det inte så har vi försökt och man kan faktiskt vara en lycklig liten familj på två”, sa han. Och på den vägen är det…

Som jag misstänkte har det inte gått lätt, inte gått alls hittills. Jag har min ålder mot mig, något som jag tycker känns galet orättvist just nu faktiskt. Hade jag varit mannen i vårt förhållande hade det varit helt naturligt att skaffa barn nu. Och det finns många kvinnor världen över som väljer att vänta med att bilda familj tills de är 40+.

Fick jag önska vad jag ville skulle jag önska bort några år från min ålder just nu, enbart för att mina ägg helt enkelt börjar ta slut. Sånt är väldigt individuellt, för en del tar de slut i 20-årsåldern, vilket i och för sig är ovanligt  – och en del har gott om ägg kvar uppemot 50 års ålder.

Därför har vi sedan snart ett år fått hjälp av specialister. Jag vet inte hur många läkarbesök jag varit på senaste året. Jag har haft otur med tajming i vilka “insatser” som satts in i vilken ordning, men det är lätt att vara efterklok. Man lyssnar ju blint på experter, men nu med facit i hand skulle vi gjort saker och ting annorlunda. Jag har genomgått medicineringar, flera olika. Jag har genomgått en mindre operation för att ta bort ärrvävnad. Jag har tagit flera sprutor varje dag som fått mina hormoner att skena, upp och ner. Jag har mått både fysiskt och psykiskt dåligt och vill ibland bara ge upp. Men, det tänker jag inte göra. Det tänker vi inte göra. Vi ska försöka allt. Fungerar det inte ändå, då har vi i alla fall inget att ångra och kan med handen på hjärtat säga att vi försökt allt.

Med risk för att folk tycker att jag lämnar ut mig själv för mycket nu, så är det här ett sätt för mig att ge svar till människor i min närhet som frågar hur det är, hur det går, och så vidare. Och för att, återigen, slippa höra frågan “Men vill inte han ha barn?”

I skrivande stund har jag precis tagit, vad jag numera kallar, “Helvetessprutan” igen. En spruta som nedreglerar hela mitt hormonsystem och som får mig att må fysiskt och psykiskt pyton. Minst sagt. Sist vaknade jag flera nätter i rad och trodde att jag höll på få hjärnblödning pga. den överjävligaste huvudvärk jag upplevt i hela mitt liv.

OM allt går som vi hoppas åker vi till Riga nån gång i mitten/slutet av november, för vårt andra IVF-försök.

Jag vill gärna att detta förblir lite “tyst läsning” för er som läser. Jag skriver mest för att informera nära och kära i ett svep, och för att själv få ventilera.

Det här är ett ämne som är så tabu, men som inte borde vara det. Jag vet att vi nästan skulle älska sönder det lilla liv som vi hoppas på. Vad som är tabu och fel med det kan jag inte förstå.

Det här kanske går bra. Kanske inte. Kanske? Kanske inte. Kanske? Kanske inte. Men… kanske?

 

Behålla motivationen

Dags att ta sats inför vintern, den period då det BARA är pannben som gäller. Jag har en hel del punkter för vår vinterträning som jag skulle vilja kunna sätta bock för när våren väl anländer. Vi får se om vi lyckas…

Det är kolsvart när man kommer till stallet om vardagskvällarna. Och på tok för kallt redan nu om man frågar mig. Tävlingssäsongen är i stort sett över och hästen börjar se ut som en riktig Grizzlybjörn med en stadig vinterpäls på väg att sättas. Framför mig ser jag bara månader av kyla, mörker och “fel” säsong… HUR ska man behålla motivationen uppe?

Fram till nyår tror jag att jag fixar det. Tävling nu till helgen, och förhoppningsvis en till i december på hemmaplan. Det ger mig tillräcklig morot, eller piska om man vill kalla det så, för att fortsätta träna på.

Första helgen i december åker jag och Ida till Stockholm för att se SIHS. Det blev ett uppehållsår ifjol, så nu ser jag riktigt fram emot det! Jag åker ner till Sundsvall på fredag kväll, sen åker vi ner i tidig otta ner till Stockholm för att se dressyrpasset mellan kl. 10-13.30.

  • DressagePower Future Stars Kür – Nationell dressyr
  • Ponnylandslaget Show
  • Saab Top 10 Dressage Grand Prix – Internationell dressyr

 

Sen har vi några timmar för att äta lunch, gå på mässan, gå på mässan och gå på mässan. 😉
Därefter avslutar vi med kvällspasset kl. 19 – 23.00
  • Volkswagen Cup – Internationell hoppning
  • Power & Speed by Metro – Internationell hoppning
  • H&M Show
  • Hästar från Stallbacken – Lär känna några av Sveriges olika hästraser
  • Specialshow med Jens Fredricson och Ridskolan Strömsholm 150 år – Fartfyllt hoppnummer specialdesignat för SIHS
  • Show! Alizée Froment – Mistral’s last dance. Dressyr i frihet. Världsartisten med ny show och avtackning av superhästen Mistral
  • Show! Alma Vaquera – Garrocha Pole Riding. Två tonårssystrar med massor av hjärta, mod och passion.
  • Julavslutning med Tapto

En hotellnatt med efterföljande gofrulle, en sväng på Mall of Scandinavia, lunch och sen hemfärd till Sundsvall / Ö-vik på söndagen. DEN helgen ser jag fram emot! 🙂