Snart kan Fendi sätta en till bock i kanten på ytterligare ett färdigt klass 1-moment, apporteringen. Inte långt kvar till färdigt moment nu.

Två dagar i rad har det varit vovvevänligt värre på TV. Filmerna 101 och 102 Dalmatiner har visats på TV4, och mina hundar har suttit som klistrade. I det här fallet stämmer väl talesättet - en bild säger mer än tusen ord?

En fin helg är snart till ända. Vädret har inte gått att klaga på, men en envis huvudvärk har ändå gjort min helg lite mulen. Efter två vilodagar tog vi oss idag ut en sväng till klubben. Många fler än jag hade samma plan, så vi fick lite små störningar från andra hundar och ljud.

Penny filade vidare på sitt fria följ, och fick idag prova en lite mer “riktig” platsliggning. Jag gick tillbaka och belönade lite nu och då, men själva liggtiden blev nog totalt ca 2 minuter. Hon låg tryggt och fint, och kändes säker även vid återgången och uppsittningen. Duktig kicka! Hon fick avsluta med ett favoritmoment, hoppet.

Fendi kändes inte fullt lika pepp på fria följet som hon brukar. Men inkallningen, platsliggning och apporteringen gick jättefint. Även hon kändes idag mycket mer säker vid återgången och visade ingen som helst tendens till att vilja sätta sig upp för tidigt. Träningen har gett resultat. Sicken tur!

Det är så roligt med träningen för dagen, båda tjejerna gör verkligen små framsteg för varje pass.

På hemvägen stannade jag till i Huli, och tog med hundarna på en skogspromenad. Jag hade kameran med mig, och trots att vi inte gick särskilt långt - var vi i skogen i ca 1,5 timme.

Nu doftar det nybakad paj här hemma, och det om nåt borde väl bota min elaka huvudvärk?

Jag skulle snart fylla 10 år. Jag minns det som igår. Dagen då min mormor och morfar lirkade med mig på en biltur, som visade sig inte bli vilken biltur som helst. Färden slutade vid ett stall, där en liten brun ponny stod på stallgången. En ponny som hette Don Pedro, men vardagligt kallades Peppe.

-Vill du ha honom?, sa mormor. Jag tittade frågande upp på min morfar eftersom jag trodde mormor fått fnatt. Han bara tittade på mig med sitt lite spjuveraktiga leende, och då visste jag att det var sant - det skulle bli MIN ponny!

Men den söta lilla ponnyn var minsann inte någon lättsam liten kuse. Han lärde mig allt jag vet om att ramla av en häst. :) Det spelade ingen roll vem som ville och försökte sitta upp på honom, så visade kära Peppe snabbaste vägen av. Barn som vuxen - Peppe kunde sin sak…  Varje försök till ridtur, slutade med att Peppe kom hem efter någon minut, utan ryttare.

Så småningom märkte vi att när han hade sällskap av annan häst, var han den snällaste ponnyn i världen. Inte förrän då förstod vi varför de sadlade på två ponnies när vi provred honom…

Hur som helst glömmer jag aldrig lille Peppe. Han lärde mig massor, och ibland tänker jag på honom när det gäller problemlösning i hundträning - för allt är inte alltid som det ser ut att vara…

Gårdagens lydnadspass blev ett att minnas med glädje. Tjejerna verkar vara inne i en utvecklingsfas som heter duga just nu. Glad matte!

Ikväll vilar vi helt från träning. Istället övar vi på att vara olydiga i soffan, med nyinköpta snacks till både folk och fä. 

Allt jag skriver här, är bara några av mina tankar som jag “skriver högt”, lite som en dagbok som jag låter vem som helst få ta del av. Åsikter i alla former är för var och en att ha tycker jag, och jag skriver inte alls för att skapa någon form av debatt… Så bara för att förtydliga, och besvara kommentarer till mitt förra inlägg, så menade jag att jag hör till dem som inte alls jagar meriter eller anser att man måste tävla. Nej, tvärtom, så tycker jag själva träningen i sig är det absolut roligaste och för mig därför det viktigaste. Och när jag skrev att jag vill nå tävlingsnivå, är den enkla anledningen till det just för att jag älskar att tävla i agility och lydnad!

Hur som helst, nog om det. Jag har ikväll varit på klubben och njutit av fin höstkväll medan solen var på besök. Klubben var full av liv med bl.a. tränande ekipage, och förväntansfulla valpkursdeltagare på parkeringen. Agilityplanen var också den fullproppad med kursare, så jag hade verkligen en god dos med störningsmoment serverad för mina små tjejer…

Penny var förväntansfull till tusen, och kunde knappt hålla en tass i taget i marken på väg mot gräsplanen. Jag hade nästan väntat mig lite hey baberiba av henne, men precis som i spåret här om dagen, så var hon dagens uppstickare! Hon var så duktig och fokuserad på vad VI gjorde, och brydde sig inte det minsta om all störning. Vi övade lite fotgående, någon inkallning och som avslutning en liten miniplatsliggning där jag bara lämnade henne ett par meter i ca en halv minut. Gullnäsan var så duktig!

Fendi är jag minst lika nöjd med. Hon fick först träna lite fotgående, vilket hon gjorde med fin attityd. Därefter fick hon göra en inkallning, och hoppet - helt i tävlingsutförande - och matten bara log! Som avslutning fick hon också göra en liten platsliggning, och även träna på själva återgången - där hon gärna sätter sig upp för tidigt ibland.

Imorgon väntar en lydnadskväll i Tinas lokaler igen. Skoj!

Penny plutt. Vad månde bliva av henne?

I helgen blev det lite prat om vad och hur man tränar hund. Många är duktiga på att fokusera på en gren och når då ofta fina resultat i sin gren eftersom de är riktigt hängivna till det - oavsett om det må vara agility, lydnad, freestyle - eller avel och utställning.

- “Du är en sån som vill hålla på med allt, och därför inte riktigt kommer någon vart i nåt”. Ja, det stämmer nog in på mig. Jag tycker allt är roligt, och jag är kanske dålig på att bli riktigt målinriktad…

Med Gucci var det precis så, även om jag tror vi kommit en bra bit längre om han fått bli äldre än han blev… Han hann på sina 5 år få några pinnar i agility, bli uppflyttad till lydnadsklass 3, uppflyttad till lägre klass spår och få ett cert och ett flertal CK på utställning. Det är jag nöjd med.

Hur som helst kan jag säga direkt, att jag inte på något vis har någon målsättning om SM-nivå inom nåt område. Däremot vill jag gärna nå tävlingsnivå, inom de områden jag tränar - oavsett på vilken nivå det än må sluta. Något jag också har lärt mig av gammalt klokt folk, är att man aldrig ska skåda halvfärdigt arbete. Vi får väl se hur meritlistan ser ut om sisådär 10 år?

Och sist men inte minst, jag tränar/aktiverar mina hundar därför att både jag och hundarna tycker det är så galet roligt. Sedan får tiden, turen och ödet visa hur långt det tar oss.

Bild från tidigare spårträning. Penny får på sig sin tjusiga spårsele. :)  Foto: Anna Åström

Fram tills nu är det Fendi som har varit det säkra kortet i spårskogen. Hon brukar vara den som gör det hon ska, med så där lagom intensitet. Penny brukar vara yrvädret som lätt gör saker lite för fort och därmed slarvigt. Idag var det dock ombytta roller…

Idag hade vi med oss riktigt spårkunnig hjälp i skogen, så idag bjöds det på nya utmaningar. För det första var det inte jag som gick ut spåren till mina hundar, och för det andra var spåren dubbelt så långa mot vad de någonsin fått tidigare, och dessutom fick de vardera tre apporter och en slutapport i sina spår. Inga gristrynen här inte! Nu skulle det spåras “på riktigt”!

Efter en timmes liggtid, fick Penny bli förste hund ut. Men hejsan i min låda vad hon spårade! Jag fick bromsa henne i linan ganska mycket för att hon skulle jobba lugnare. Men slutet nådde vi, och samtliga apporter fick vi med oss. Och även om hon markerade dem ytterst snabbt, så lyckades jag hinna berömma med lite korv innan det bar iväg vidare i spåret. SÅ roligt tyckte både Penny och jag!

Så var det Fendis tur. Hon tog upp spåret fint, och började sitt spår i ungefär samma tempo som hon brukar hålla. Det här kommer gå toppen, tänkte jag. Men så gick hon rakt över den första apporten, utan att markera den det minsta, så den missade vi.  Senare när hon snabbt, knappt märkbart, markerade den andra apporten och fick belöningen för den, var det som om spåret tog slut för henne. Hon fortsatte att gå framåt, vinda lite, men i saaakta mak. Stundom såg det ut som hon var på spåret igen, men tappade mot slutet helt motivationen att fortsätta. Ingen var mer brydd än jag. Men motivationen var helt enkelt inte tillräckligt hög, och jag kan inte låta bli att undra om hennes nuvarande höglöp har något med det hela att göra. Hon var totalt olik sig. Nåväl, en gång är ingen gång? Och bättre lycka nästa gång?

Efter avslutade spårövningar, tog vi oss en ca 3 km skogspromenad i härlig terräng. Så nu i skrivande stund, ligger båda tjejerna nöjda och sover sött. Jag är nästan lur på om jag ska göra dem sällskap…

Kvällens rastningsrunda blev mer spännande än nödvändigt. Det är åtminstone min åsikt, men frågar ni Penny lär hon ge ett helt annat svar…

Den sväng jag går med hundarna X antal gånger om dagen, är ca 1,2 km lång och jag kan ha hundarna lösa på drygt halva rundan. Ikväll, längs den otrafikerade lilla allén omgiven av åker-och ängsmark, hördes plötsligt ett rejält brakande ljud. Jag är själv av den lättskrämda sorten, så mitt hjärta tog ett par extra skutt och jag stannade till med ett ryck. VAD var det?! Fendi och Penny skällde till och agerade till en början precis som jag, men efter någon bråkdels sekund travade de vidare fram längs grusallén. BRAAAK igen och DÄR gick startskottet till kvällens viltspår live! Jag såg plötsligt två rådjur fly iväg över den övervuxna lägdan, med någon avkrok in i en dunge innan de försvann utom synhåll. Jag gormade i min mest bestämda röst åt hundarna att stanna, och Fendi lyssnade snällt till sin matte… men lilla Penny, not so much. Hon drog iväg, ökade farten och vek av precis där jag sett rådjuren springa över vägen. Hon fortsatte i så hög fart hon förmådde pga av det höga gräset, i korrekt kaninhoppstil kämpade hon sig fram, totalt fokuserad på spåret hon fått upp! Jag fortsatte att ropa och kunde inte hålla mig för skratt av blotta åsynen av hennes kämpande skutt över fältet. Hon vek sedan av in i dungen och försvann, men där blev det mest troligt lite för läskigt för den lilla damen, och vips var hon på väg tillbaka mot mig i samma härliga kaninstil. “Där fick de så de teg!” var vad hon utstrålade när hon kom tillbaka.

Jag undrar vad denna viltspårsboost kommer ha för effekt vid hennes nästa fejkade viltspår? Det återstår att se, men snacka om stark minnesbild!

Fendi, lätt över lydnadshindret

I somras var jag agilitypepp, och lade vår mesta tid och tanke på den träningen. Nu lägger jag mer tid på spår- och lydnadsträningen, och känner liksom mest motiverad till den. Jag verkar vara lite av en periodare.

Imorgon tar jag med hundarna och åker på lydnadstävling igen, fortfarande endast som åskådare… men SOM jag längtar tills det är dags att starta tjejerna i lydnad!

Jag ser även fram emot en kommanade utställning som jag anmält Fendi till. Den 8/10 i Nordichallen, här på hemmaplan, är det dags igen. Då är det snart ett år sedan jag visade Fendi senast, och det blir då debut i öppen klass.

Nu ska jag svänga ihop en blåbärspaj inför kvällens soffhäng. Om ni undrar vad jag tänker äta till det - så är svaret vaniljsås, massa vaniljsås… Mums!