Nu vet jag att varningsfunktionen på Penny fungerar… I natt vaknade jag nämligen av att “larmet gick”, och hon gav sig inte förrän jag klivit upp och kollat läget. Jo, mycket riktigt hade vi en inkräktare på vår tomt. Ett vilset litet rådjur… 

Vi kunde åtminstone sen tryggt somna om, även om Penny ville försäkra sig om att fienden var lååångt borta innan hon kunde lägga sig och fortsätta räkna får

Penny - med näsan i “blöt” överallt och alltid…

Som om hon inte hade tillräckligt lång näsa redan?!

Ja bilderna ovan talar väl rätt mycket för sig själva, så jag låter bli att kommentera de mer här…

För övrigt har Penny hunnit fylla fem månader. Hon byter gaddar för fullt, men är åtminstone klar med de främre, inklusive hörntänderna som är på plats som de ska. Skönt!

Jag håller på och klurar hur jag ska göra med Fendi inför Stockholmsutställningen i december. Hon går ju fortfarande i unghundsklass då, så jag är lite sugen att anmäla henne dit. Jag väntar att hon ska börja löpa vilken dag som helst nu, för visst borde det vara dags snart när hennes första, och hittills enda, löp började 1 mars? Det här med tikar och löp blir jag inte klok på… 

Lunchrusch på härlig barmark

Är det bara jag som gruvar mig för vintern och redan längtar till våren? Snö är helt enkelt inte min grej. För varje år tycker jag det bara känns värre och värre, och jag gruvar mig allt mer för kyla, snö och besvärlig bilkörning. Jag skulle så gärna bo där det är barmark året om!

Polman & Co spår snö vilken dag som helst nu, och jag funderar allvarligt på att gå i ide…

Den här helgen äras vi med finbesök av tiken på bilden ovan, Grace. Med min rösts inträdande i något som mest liknar målbråttet, så är det tur att hon är så himla lättsam och snäll. Jag kan inte kalla på någon av mina hundar för dagen och har tur att de glatt följer med ändå.

Jag börjar ändå känna mig lite piggare, fastän hostan fortfarande hindrar mig från att göra något som helst fysiskt ansträngande. Tur för dammråttorna, men mindre tur för hundarna. Istället för långturer släpper jag dem lösa på fältet här intill, så de får sträcka ut och leka av sig den värsta överskottsenergin. Sen tränar vi också lite trix inomhus och lilla Penny har börjat bjuda på lite blandad repertoar när det vankas något ätbart. Glupskare valp får man leta efter…

Lycka är… en liten valp.

(Fotograf: Anna Åström. Modell: Penny)

Den gångna veckan har känts som fängelse. Jag har trillat dit på en rejäl flunsa med huvudvärk, halsont, snuva och en mycket irriterande, ihållande hosta. Sängen har varit min bostad i fyra dagar snart och jag är nu galet less och längtar UT!

Nog om det. Men sängliggandet har gett mig massa tid att fundera på saker. Jag har t.ex. legat och klurat på inlärning av lydnadsmoment, när jag kan sikta på premiärstart i agility med Fendi, på om och när det blir tillfälle att ta första kullen valpar osv osv. Ja, allt från stort till smått.

Just appropå uppfödning av hundar känns det nästan lite läskigt att “göra det första gången”. Jag känner många duktiga uppfödare och hundmänniskor, och ibland kan jag nästa känna tvivel på om jag ska tordas ge mig in i “den branschen”…  Men jag vill, och alla är vi väl barn i början? Jag har sedan liten alltid varit med vid både planering och födsel av alltifrån stora hästar, till små katter och kaniner. Och med lagom portion sunt förnuft och vetskapen att erfarna uppfödare bara finns ett samtal bort, borde jag fixa det med. Nu syftar jag till själva valpningen och omvårdnaden av de små liven den första tiden. Valet av hane är ju ett kapitel i sig! Jag funderar vidare… 

Good size for age. Correct topline and angulation. Well developed for age. Nice head and expression. Moving and showing well.

Domare: Dina korna om Penny i valpklass 4-6 mån.

Så då blev man utan sovmorgon den här helgen också. Men det har varit roligt att få visa hund igen, för det var så längesen sist! Fendi passade ju på att byta om till sommardress denna gångna sommarsäsong, så då är det inte så mycket annat att göra än att stanna hemma.

Den här helgen fick jag avnjuta att visa båda mina tjejer, med Fendi anmäld både lördag och söndag. Fendi fick fin kritik på lördagen och slutade som placerad reserv i hennes klass, dock med en slät 1:a. På söndagens special avancerade vi ett snäpp till 4:a i ungtikskonkurrensen och blev även tilldelad HP.

Lilla Penny var jag nära att inte kunna visa själv, eftersom de gick i olika ringar - samtidigt! Men med lite hjälp och ommöblering av turordning, så hann jag precis till att visa henne i bedömningen och hon skötte sig jättefint. En 4:e placering med hederspris även till lillskrotan blev resultatet. Och jag är så glad att hon skötte sig fint, vilket för mig var det viktigaste med premiären!

Tyvärr har jag inte en endaste bild på varken Fendi eller Penny efter den här helgen. Kameran var med på söndagen, men jag lyckades inte hitta någon som kunde fota när vi var inne i ringen…

Tack alla för en trevlig helg!

Snarra i kubik efter väl utfört arbete  (fotograf: Anna Åström)

Självklart blev inte Penny bortglömd i lördags. Hon fick ett litet spår hon också, men för henne bjöds ett litet valp-motivationsspår, där jag gick och gömde mig i skogen. Anna, som höll i snöret, sa att det inte fanns några tveksamheter alls på hennes väg fram till mig, så det ska bli skoj i fortsättningen med henne! Godisstund a la bästa sorten blev det när hon hittat mig, och man blir ju nästan löjligt stolt över de små liven

Ikväll har vi varit på sista utställningsträningen innan helgens “the real thing”. Det ska bli så spännande!

Fendi, med mig på släp (fotograf Anna Åström)

Sniff sniff  (fotograf Anna Åström)

Så har vi då äntligen testat på viltspår, Fendi och jag. Vi hade med oss Anna och hennes border collies som sällskap och för peppning.

Spåret lades i ganska snårig skogsterräng, med en faktisk liggtid på ca 2,5 timme för hennes del. Eftersom detta var hennes första spår någonsin, inte bara med blod i spåret , så var hon ganska trevande och osäker på vad vi skulle göra. Men spårupptaget tog hon, och någon gång emellanåt tog jag något steg framåt under tystnad som stöd för att det hon gjorde var rätt. Till slut låg den där - Klöven med stort k! Det var inget toppmöte enligt Fendi, men hon nosade förundrat på den och fick såklart ändå massa beröm av mig. På väg tillbaka till bilen var hon än mer nyfiken på klöven och ville gärna ta sig en till titt i påsen vi bar den i.

Efter att Annas hundar tagit sina spår, med bravur, lät jag Fendi få hälsa på Klöven igen. Den här gången bet hon lite i den och var mer “bytesägande” över den. Så i veckan ger vi självklart detta ett nytt försök!