Usch så rädd jag blir när det händer något med mina hundar. Jag håller helt ärligt på att gå av på mitten av oro. Jag tycker mig ha blivit värre på senaste tiden också, efter erfarit en period av mycket tråkigheter och sorgliga öden. Men för den saken skull måste jag lära mig att inte måla fan på väggen. Trots att Fendis olyckshändelse såg himla otäck ut, och trots att hon var totalt blockhalt de första två dagarna – så ser det och känns det riktigt positivt nu! Hon blir bättre och bättre dag för dag, som väntat kanske.

Hon går fortfarande med stödbandage och hon bor fortfarande inhägnad i komposthage. Hon åker lift i min famn i alla trappor osv och hon får inte leva rövare alls. Men allt mer får hon nu belasta sitt ben när jag ser att hon för det första vill det, och för det andra kan det. Efter ett prat med ”min veterinär” idag så känns det ännu bättre. Från och med imorgon ska hon nu även få börja gå en liten minitur runt kvarteret i sakta och säkert mak.

Hur går det för lilla Penny då undrar ni? Jo, hon gasar på för fullt dagarna i ända. Hon är kort och gott helt underbar! Hon är förvisso mycket fundersam över vad som hänt med hennes bästa lek-kompis, men hittar ändå roliga saker att fylla sina dagar med. Dryga tre månader har hon hunnit bli och pga dyngvädret som vi haft senaste tiden har jag tyvärr inte tagit en endaste färsk bild av henne. Jag håller därför tummen att vädret ska bli till det bättre snart. Inte förrän då kan jag utlova några nya bilder på min lilla sötnöt