Jag har tappat en hund…

Panda har bara ögon för sin husse…

Lite skämtsamt men läskigt sant. Panda är totalkär i sin husse, så hon känns mer som hans hund än min numera. Jag har helt enkelt tappat en hund. 😉 Småtjejerna är också väldigt förtjusta i honom, men jag vinner nog fortfarande popularitetstävlingen om vi skulle vilja testa dem. 🙂

Grizzlan redo för ett pass på lina.

I helgen fick Grizzly ett pass från marken av mig, och sen på söndagen en skogsrunda med Lowa. Jag hade hoppats kunna rida själv, men vaknade och “hade bara en arm”… så det var skönt att Lowis kunde rycka in.

Lowa ska rida honom två dagar den här veckan också och på fredag kommer min Ida och hälsar på över helgen! 😀 Då blir det förhoppningsvis hästaktiviteter hela helgen. Längtar! Jag måste vara “i form” tills dess. 🙂

Mitt första köp till vårt lilla frö. Detta blir det enda jag köper tills vi kommit långt fram i graviditeten. Jag vill inte jinxa nåt men jag kunde inte låta bli. En häst-snuttis känns ju given, eller hur?! (sen att den nästan aldrig finns på lager och dessutom var på väg att ta slut nu igen gjorde att jag klickade en beställning…)

Nu vänder det?

Från vänster: Kalle, Kicki, Grizzlan och jag. Våra vinteroutfits är något för Vogue, I tell you.

Den här sista tiden, med en all time high förra veckan, har varit jobbig. Att ha ont är en sak, men när man har ansvar över djur och jobb som man känner att man inte klarar av så är det extra jäkligt, tycker jag.

Förra veckan kunde jag inte använda höger arm alls, då axeln och handleden och fingrarna värkte så det kändes som de inte tillhörde min kropp. Jag hade även växelvis svullen vänsterhand så jag inte kunde använda den, och i slutet av veckan fick vänster knä sig en omgång också… Jag hade kämpigt att hitta ett läge i stillaliggande som inte gjorde ont.

Bilden återger handen dåligt, men knogen svullnade upp till en blåröd klump under förra veckan, och fingrarna kunde inte rätas ut… Ajje. Och nej, jag har inte ens varit i nån cool vilda-western-fight. 😉

I stort sett hela lördagen sov jag. Jag vaknade till, åt lite, släppte ut hundarna, och somnade om. Jag trodde att min snoozardag skulle ställa till det för min nattsömn, men inte. Jag gick från soffan och bara somnade om direkt i sängen. ZNARK.

Tydligen var det något som min kropp behövde, för i söndags mådde jag plötsligt betydligt bättre, och igår ännu bättre! 🙂 Nu har jag i stort sett bara lite “restvärk” i axeln och vänster fot som spökar, men jämfört med senaste tiden känner jag mig fysiskt redo för ett maraton! Nu vänder det!? Hoppas jag. 🙂 Det här skovets intensitet har varit värre än jag nånsin haft tidigare.

Igår kväll fick Grizzlan ett pass på den nyplogade ridplan. Lätt longering och lite Clinton-övningar. Kul! Hanteringsträning är ju så galet skoj tycker jag, och Kicki och Kalle, våra stallkompisar  – har precis börjat också och det är så roligt att se framsteg så snabbt i början. 🙂 Jag tror vi kör fortsättning redan ikväll!

Förhoppningsvis får Grizzlan pedikyr idag också, med sulor. Yaay!

Puss!

Jul & Nyår

Sista dagen på året 2018. Sista dagen som Grizzly fick kalla sig 7-åring. 🙂

Jag är helt galen i min fina häst. The love of my life. ♥

Såja. Då var årets jul- och nyårshelger förbi. Även fast jag egentligen bara tagit det lugnt har det varit ett par tuffa veckor pga. min ledvärk som växlat upp till en helt annan nivå. Inflammationerna vandrar och främst har det varit min axel, den högra denna gång, och händerna som krånglat. När axeln är som värst hittar jag inget smärtfritt läge och kan därför inte sova om nätterna, men den känns som tur är “bara ond” nu – hanterbart att leva med, men inte att göra nån nytta med.

I samband med vår IVF har jag fått ta hormoner som enligt vad jag fått veta kan accelerera just inflammationer och ledbesvär om man har SLE, så mest troligt är det vad som hänt. Snart ska det nog vända till normalt igen, tänker jag. 🙂

Jag har longerat Grizzly i nyårshelgen som hans motion, i övrigt bara pysslat med honom. T.o.m. att borsta honom är en utmaning. Jag känner mig så dålig som hästägare, men måste försöka acceptera att detta är som det är nu och att det förhoppningsvis snart går över. Lowa kommer hem till helgen och förhoppningsvis får Grizzly några skogsturer i veckan med henne framöver som komplement. Vi ska bara invänta hovis så vi får ordentlig vinterutrustning på fötterna först. 🙂

Grizzly med lille Oliver på ryggen.

Grizzly har varit snäll och ställt upp som barnhäst vid två tillfällen under helgerna. Han är verkligen en klippa när barn är i närheten. ♥ Jag blir så stolt över honom, som vanligt. 🙂

Grizzly med Maria och Leon på ryggen!
Leon fick testa att skritta ett varv på lägdan.

(Och ja jag vet, de saknar hjälm som man ALLTID ska ha. Mitt fel…)
Grizzly bara stod helt stilla medan barnen fick provsitta på hans rygg. Snällare kan ingen vara. ♥

Nu siktar vi fram mot året 2019 och hoppas vi kan göra det till ett favoritår!

Gott nytt år på er alla!

Hej!

Titt den s ö t a s t e och hungrigaste mulen! ♥ Återigen, visst liknar han Alf from Melmac? 😀
Denna fantastiska bild är fotad av Lowa. Tack!

Jag tänkte titta in här lite snabbt och säga hej. Dagarna rusar på i en rasande fart nu inför jul. Det är galet mycket att göra på jobbet och det med en hjärna och kropp som inte riktigt är sig lik för dagen…

Jag vet att jag mår “som jag ska”, men jag mår ändå pyton. 🙂 Konstant magsjukekänsla, yrsel, sömnbesvär med mera. Det lilla pyret såg vi för första gången på ultraljud för en vecka sedan, och jodå – ett litet pickande hjärta syntes tydligt. Vi får hoppas det fortsätter så.

Bästa Lowa hjälper mig en hel del med Grizzly just nu, SÅ tacksam för det! Jag har bara lyckats rida nån eller ett par gånger per vecka senaste tiden. Nu väntar vi på att få snösulor och nya skor till Grizzlan, sen ska vi förhoppningsvis kunna rida på lite bättre nu i den nysnö som fallit. 🙂

Gå i ide vore en idé

För ett år sen drygt såg det ut såhär om kvällarna. Galoppvänliga snövägar var man än red! 🙂

Det här verkligen inte min årstid. Jag känner bara för att gå i ide och vakna i april av småfåglar som väcker mig. 🙂  Visst, det ska bli mysigt med lite julfirande och tillhörande lediga dagar – men sen kan jag kura ner mig non stop till i vår… för himlars vilken brant uppförsbacke jag har upp ur min säng varje morgon!

Istället för vinterträning har Grizzlan just nu nån form av vintervila. Han går väldigt sparsamt och lugnt i inväntan på snön som ridunderlag och ljusare omgivningar.

I helgen var jag ju och kikade på hoppträningar som Fredrik Jönsson höll på Näsets ridcenter utanför Sundsvall. Blev SÅ hopp- och träningssugen! Det känns därför så frustrerande med rådande träningsmöjligheter, men det är väl lika för de flesta hobbyryttare just nu. Bara att härda ut.

På fredag väntar en spännande dag. Då ska vi få göra vårt första UL. Vi får se om det är nåt som tickar därinne…

Som magsjuka eller dåliga karuseller

Isabell Werth i högform! 

Framridning/framhoppning är också skoj att se.

Det är som att ha åkt Virvelvinden eller Flygande mattan flera gånger om dagen, eller som att ha magsjuka men ändå måsta fungera som vanligt i vardagen. Jag ska absolut inte klaga, det är ju såhär jag “vill” må antar jag, haha. Men jag har helt klart mått bättre fysiskt, om man säger så.

Under gårdagens ridtur på Grizzlan trodde jag nästan att jag skulle trilla av pga yrseln som sveper över mig emellanåt. Tur jag har världens snällaste häst. ♥

Stallets hästar har fått fint julpynt som pryder deras boxar också. Se så fint! Det är Tures ägare som varit så kreativ. TACK Zandra! 🙂

Helgen i Stockholm var mysig. Jag hade gärna sett ännu mer tävlingar… “mycket vill ha mer”, som det heter. Till helgen som kommer fortsätter hoppinspirationen att fyllas på, för då ska jag, Ida och Elisabeth till Näsets ridcenter utanför Sundsvall och titta på träningar som Fredrik Jönsson håller. (en av Sveriges VM-ryttare för er som inte känner igen namnet) Det ska bli kul! Jag gissar på massa hästsurr och gofika på läktaren. 🙂

Gofika blev det en del av i Stockholm också. Banancrepe med Nutella och glass. Såja!

Laddad för hästhelg

En ny julgranskula som jag köpte i Riga. Fiin va? 🙂

Imorgon, direkt efter jobbet, tar jag räser-Volvon och åker söderut. I Gnarp blir första stoppet, där jag plockar upp Ida, och sen åker vi vidare ner till Ockelbo där vi ska sova över natten hos Idas släkt. Sen i tidig otta drar vi vidare ner mot Stockholm och Friends Arena! Kl. 10 börjar vårt första pass, dressyren – och vi gör inte kväll förrän efter kl. 23. Häst för hela slanten hela dagen, härligt! 🙂

Att gå på mässan den här gången kommer vara smått tortyr, eftersom shoppingbudgeten är typ 100 kr, haha. (Det lilla kornet som förhoppningsvis är kvar i magen didn’t come cheap, om man säger så…) Men, jag har ju egentligen allt jag behöver just nu – förutom värmesulor, varma handskar och ridmössa som funkar under hjälmen till mig i vinter.

Ikväll väntar en skogstur på min bästisfläck, och sen har Lowa lovat ha hand om honom över helgen. 🙂

Hoppträningen i tisdags gick förresten bra. Dock höll jag på att totalt frysa ihjäl, vilket såhär i efterhand kanske inte var så jättebra för min tjuriga förkylning som nu känns sämre igen…

Hope och hoppa

Titt så fin överraskningspresent som dök upp med posten igår. TACK Sara! ♥

Ikväll ska min fläckige vän träna lite gympahoppning, utan mig… Med handen på hjärtat känns det helt galet, jag blir liksom nästan sotis av bara tanken, haha. Men Lowa, som hjälper mig rida ut Grizzly i skog och mark annars, ska få testa att småskutta lite med honom idag. 🙂 För övrigt går det bara att skritta nu, den tråkigaste månaden/årstiden på året.

Annars taggar och längtar jag bara till helgen. Hästhelg i Stockholm med Idan väntar och det har vi sett fram emot länge!

Jag mår illa

Du å jag Grizzlan. Du å jag… ♥

Så märklig känsla det har blivit här på min och mina djurs dagbok. Jag saknar så att ha något roligt att skriva om när det gäller träningar och tävlingar. Det är som en del som saknas mig, saknas mitt djurliv.

Sen jag flyttade till Ö-vik har så mycket förändrats, en del såklart till det positiva – men en del till det negativa också. Som jag hintat om tidigare så känner jag mig väldigt ensam i den här stan. Och det som är läskigast är att jag inte känner igen mig i hur jag är i min hobby, mitt stora intresse och min passion – med Grizzly och hundarna. Mina djur. ♥ Jag kan i min vildaste fantasi inte tänka mig ett liv utan dem, men hela tiden gnager det på mitt samvete att jag inte är en bra hästägare längre. Eller hundägare för den delen, men hundarna mår väl inte dåligt av att vara sällskapshundar – även om jag vet att de hade trivts med att få träna mer.

Något har hänt med min motivation sen 1 år tillbaka, sen flytten. Jag var i stallet VARJE dag då. Det är jag inte längre. Som tur är får jag en del hjälp att rida Grizzly, men han behöver mer… mer av mig som jag just nu har sån uppförsbacke i att få till. Jag har liksom ingen som helst morot i träning och för den delen går det inte att träna just nu. Det är för hårt och knaggligt i marken för att kunna göra annat än skritta ut i stort sett. Ridbanan har frusit, klubben är avstängd pga. sjukdom och jag kan ändå inte köra min hästtransport på vintern pga. dålig dragbil.

I och med de förändringar som kanske är på väg att ske nu också, HUR ska jag kunna ta hand om Grizzly på det sätt han förtjänar?! Bara tanken gör att jag sitter med tårar brännande i ögonen när jag skriver det här och bara tanken på att ge upp G får mig att må illa. Hur ska jag få till allt? Jag MÅSTE få till det. Jag kan inte beskriva det annat än att jag känner mig ensam…

Och jo, det blev ett + på testet…

 

Törs knappt andas

TACK Lowa för att du hjälper mig med Grizzly!

Nu är snart de s.k. ruvardagarna över. Imorgon är det testdag, men eftersom läkaren vill att vi ska ta blodprov lär det dröja minst en dag till innan vi får besked  – i väntan på provsvaren. Jag är så nervös att jag knappt törs andas. Jag törs inte hoppas för mycket… men man kan ju som inte låta bli heller, varken att andas eller hoppas. Och det här är ju bara för beskedet om det “tagit” eller ej. Om vi får ett + imorgon så är det ju ändå så osäkert, särskilt de första veckorna. Oro. Oro. Oro.

I söndags red jag en tur på min bästa fläck, och fick jag välja skulle jag vilja jobba heltid med hästar just nu. Är det nånting som får en att vara i nuet och inte kunna tänka på annat – så är det att umgås med hästar. ♥

Lowa har varit en klippa senaste tiden och hjälp mig med Grizzly. Det är guld värt och jag är så glad att de verkar trivas tillsammans. Jag får direkt så dåligt samvete när jag inte kan “ta hand om” G på det sätt han förtjänar. Det kommer givet vara en lugn och lång period framöver – för så har vi alltid haft det på vinterhalvåret tyvärr. Har vi tur kan nya ridbanan vara brukbar även i vinter och det vore ju toppen.

Närmaste året innehåller så galet många frågetecken så jag vet inte var jag ska börja. Det är väl bäst att ta det dag för dag, hur lätt det nu är…