Som magsjuka eller dåliga karuseller

Isabell Werth i högform! 

Framridning/framhoppning är också skoj att se.

Det är som att ha åkt Virvelvinden eller Flygande mattan flera gånger om dagen, eller som att ha magsjuka men ändå måsta fungera som vanligt i vardagen. Jag ska absolut inte klaga, det är ju såhär jag “vill” må antar jag, haha. Men jag har helt klart mått bättre fysiskt, om man säger så.

Under gårdagens ridtur på Grizzlan trodde jag nästan att jag skulle trilla av pga yrseln som sveper över mig emellanåt. Tur jag har världens snällaste häst. ♥

Stallets hästar har fått fint julpynt som pryder deras boxar också. Se så fint! Det är Tures ägare som varit så kreativ. TACK Zandra! 🙂

Helgen i Stockholm var mysig. Jag hade gärna sett ännu mer tävlingar… “mycket vill ha mer”, som det heter. Till helgen som kommer fortsätter hoppinspirationen att fyllas på, för då ska jag, Ida och Elisabeth till Näsets ridcenter utanför Sundsvall och titta på träningar som Fredrik Jönsson håller. (en av Sveriges VM-ryttare för er som inte känner igen namnet) Det ska bli kul! Jag gissar på massa hästsurr och gofika på läktaren. 🙂

Gofika blev det en del av i Stockholm också. Banancrepe med Nutella och glass. Såja!

Laddad för hästhelg

En ny julgranskula som jag köpte i Riga. Fiin va? 🙂

Imorgon, direkt efter jobbet, tar jag räser-Volvon och åker söderut. I Gnarp blir första stoppet, där jag plockar upp Ida, och sen åker vi vidare ner till Ockelbo där vi ska sova över natten hos Idas släkt. Sen i tidig otta drar vi vidare ner mot Stockholm och Friends Arena! Kl. 10 börjar vårt första pass, dressyren – och vi gör inte kväll förrän efter kl. 23. Häst för hela slanten hela dagen, härligt! 🙂

Att gå på mässan den här gången kommer vara smått tortyr, eftersom shoppingbudgeten är typ 100 kr, haha. (Det lilla kornet som förhoppningsvis är kvar i magen didn’t come cheap, om man säger så…) Men, jag har ju egentligen allt jag behöver just nu – förutom värmesulor, varma handskar och ridmössa som funkar under hjälmen till mig i vinter.

Ikväll väntar en skogstur på min bästisfläck, och sen har Lowa lovat ha hand om honom över helgen. 🙂

Hoppträningen i tisdags gick förresten bra. Dock höll jag på att totalt frysa ihjäl, vilket såhär i efterhand kanske inte var så jättebra för min tjuriga förkylning som nu känns sämre igen…

Hope och hoppa

Titt så fin överraskningspresent som dök upp med posten igår. TACK Sara! ♥

Ikväll ska min fläckige vän träna lite gympahoppning, utan mig… Med handen på hjärtat känns det helt galet, jag blir liksom nästan sotis av bara tanken, haha. Men Lowa, som hjälper mig rida ut Grizzly i skog och mark annars, ska få testa att småskutta lite med honom idag. 🙂 För övrigt går det bara att skritta nu, den tråkigaste månaden/årstiden på året.

Annars taggar och längtar jag bara till helgen. Hästhelg i Stockholm med Idan väntar och det har vi sett fram emot länge!

Jag mår illa

Du å jag Grizzlan. Du å jag… ♥

Så märklig känsla det har blivit här på min och mina djurs dagbok. Jag saknar så att ha något roligt att skriva om när det gäller träningar och tävlingar. Det är som en del som saknas mig, saknas mitt djurliv.

Sen jag flyttade till Ö-vik har så mycket förändrats, en del såklart till det positiva – men en del till det negativa också. Som jag hintat om tidigare så känner jag mig väldigt ensam i den här stan. Och det som är läskigast är att jag inte känner igen mig i hur jag är i min hobby, mitt stora intresse och min passion – med Grizzly och hundarna. Mina djur. ♥ Jag kan i min vildaste fantasi inte tänka mig ett liv utan dem, men hela tiden gnager det på mitt samvete att jag inte är en bra hästägare längre. Eller hundägare för den delen, men hundarna mår väl inte dåligt av att vara sällskapshundar – även om jag vet att de hade trivts med att få träna mer.

Något har hänt med min motivation sen 1 år tillbaka, sen flytten. Jag var i stallet VARJE dag då. Det är jag inte längre. Som tur är får jag en del hjälp att rida Grizzly, men han behöver mer… mer av mig som jag just nu har sån uppförsbacke i att få till. Jag har liksom ingen som helst morot i träning och för den delen går det inte att träna just nu. Det är för hårt och knaggligt i marken för att kunna göra annat än skritta ut i stort sett. Ridbanan har frusit, klubben är avstängd pga. sjukdom och jag kan ändå inte köra min hästtransport på vintern pga. dålig dragbil.

I och med de förändringar som kanske är på väg att ske nu också, HUR ska jag kunna ta hand om Grizzly på det sätt han förtjänar?! Bara tanken gör att jag sitter med tårar brännande i ögonen när jag skriver det här och bara tanken på att ge upp G får mig att må illa. Hur ska jag få till allt? Jag MÅSTE få till det. Jag kan inte beskriva det annat än att jag känner mig ensam…

Och jo, det blev ett + på testet…

 

Törs knappt andas

TACK Lowa för att du hjälper mig med Grizzly!

Nu är snart de s.k. ruvardagarna över. Imorgon är det testdag, men eftersom läkaren vill att vi ska ta blodprov lär det dröja minst en dag till innan vi får besked  – i väntan på provsvaren. Jag är så nervös att jag knappt törs andas. Jag törs inte hoppas för mycket… men man kan ju som inte låta bli heller, varken att andas eller hoppas. Och det här är ju bara för beskedet om det “tagit” eller ej. Om vi får ett + imorgon så är det ju ändå så osäkert, särskilt de första veckorna. Oro. Oro. Oro.

I söndags red jag en tur på min bästa fläck, och fick jag välja skulle jag vilja jobba heltid med hästar just nu. Är det nånting som får en att vara i nuet och inte kunna tänka på annat – så är det att umgås med hästar. ♥

Lowa har varit en klippa senaste tiden och hjälp mig med Grizzly. Det är guld värt och jag är så glad att de verkar trivas tillsammans. Jag får direkt så dåligt samvete när jag inte kan “ta hand om” G på det sätt han förtjänar. Det kommer givet vara en lugn och lång period framöver – för så har vi alltid haft det på vinterhalvåret tyvärr. Har vi tur kan nya ridbanan vara brukbar även i vinter och det vore ju toppen.

Närmaste året innehåller så galet många frågetecken så jag vet inte var jag ska börja. Det är väl bäst att ta det dag för dag, hur lätt det nu är…

Väntan

Tack för sms, meddelanden och hejarop de senaste dagarna. Detta är en smått overklig upplevelse att gå igenom, men nu är det bara att vänta… och hålla tumme för att min mage är inredd likt en välkomnande och mysig 1:a med kokvrå. Tro’t eller ej, men just nu är jag vad de skämtsamt kallar “PUPO” = Pregnant Until Proven Otherwise. 🙂

Vi har blivit bemött av såna trevliga och kompetenta människor. Riktiga proffs. Från och med nu är det egentligen mest slumpen som avgör, men vi har hört en siffra om ca 65% chans för ett lyckat resultat. Den 22/11 är det testdag.

Återigen, TACK för hjälpen med mina djur! Hundarna har bott på lyx-spa de här dagarna hos Ida. De har fått härja på promenader, sova i sängen, badats och fönats m.m. Ett 5-stjärnigt boende! 😉

Grizzly har fått skogsturer varje dag. Tack Lowa! Hon har lovat hjälpa mig några dagar till då jag har ansträngningsförbud nu närmsta dagarna av läkaren, så jag vill vara lydig och inte jinxa nåt – även om jag längtar nåt enormt efter att sitta upp på Grizzlans rygg igen. ♥

Barn överallt

Jag och lille Manfred i somras.

Det är barn precis överallt känns det som. Förmodligen var det precis lika tidigare, men nu är det jag som reagerar på det bara – med den “resa” vi gör. Jag gissar att fenomenet är liknande som att den som är rädd för spindlar är den som ser dem, överallt. 🙂

Tro nu inte att jag tycker det är läskigt att se släkt och vänner få barn som jag tycker att det är att se spindlar, haha! Nej, nej. Jag gläds hjärtligt och innerligt med alla som får barn, däribland min bror som fick en pojke i april i år och nu senast min syster som fick en liten pojke bara för en vecka sedan! ♥

Planeringen har blivit lite justerad sen senast jag skrev. Vi ska vara på kliniken nu på tisdag till veckan, så vi flyger till Riga redan på måndag – och sen hem på onsdag. Fr.o.m. idag lägger jag till ytterligare en medicinering, tre gånger om dagen. “Personlighetsförändring” stod som en av de vanliga biverkningarna, så det blir en spännande tid framöver på flera sätt. 😉

Under tiden vi är borta har Ida lovat vara hundvakt och jag vet att det inte alls går någon nöd på Grizzly med ett par dagars extra vila. Har jag tur kan Lowa rida honom nån tur medan jag är borta! TACK alla som hjälper till med mina djur. ♥

Ida har hängt med mina hundar mycket genom de senaste åren, så hon är med beröm godkänd som hundvakt. 😉

 I helgen ska jag försöka göra en repris av förra helgen till stor del. Uteritter på bästa hästen, promenader med hundarna och äta massa god mat. Ja, och fortsätta kurera min hosta. Min tjuriga jäkla hosta. Och ladda mentalt… Jag är så himla nervös nu. Spänd. Förväntansfull. Livrädd. Men hoppfull…

 

Planen bokad

Bild från vår resa till Portugal i somras.(Pena Palace i bakgrunden)

 Nu drar vi till Riga!

En helt perfekt helg är till ända. Ridturer på bästa Fläcken, skogspromenader med hundarna och en sväng på bio. Precis vad jag behövde och vad doktorn ordinerade. 😉

Den här veckan ska jag försöka kurera mig allt jag kan från min hemska hosta, umgås med mina djur och i övrigt bara hålla mig vid gott mod inför kommande äventyr.

Det är nämligen dags för mig att få ytterligare ett land till min resesamling. Nästa vecka åker vi till Riga i Lettland! Min undersökning gick bra och vi har fått grönt ljus för att gå vidare. Planen är bokad. I slutet av nästa vecka är vi tacksamma för alla tummar som kan hållas. Jag försöker hålla mig lugn och inte ha alltför stora förhoppningar nu. Men hoppas, ja det gör vi…

Halloween

Dags för Halloween igen. Inget som jag just nu vet att jag själv kommer “fira” särskilt hårt, men jag har bunkrat upp för eventuell påhälsning av byns godissugna barn i alla fall. 🙂

Till helgen är det en Pay and Jump i Nordvik med Halloween-tema. Jag vet inte än om jag tar med mig Grizzly, men jag kommer åtminstone följa med som hästskötare och hjälpreda åt Kicki som ska vara med på sin Kalle. Det blir kul!

Just den här veckan är jag jobbänka då A är utomlands i sin tjänst. Ganska skönt med några dagar med bara djuren och jag, även om jag igår inte tog mig ut till Grizzly som tänkt. Jag tog mig inte ens hem efter jobbet i snömodden… Sommardäck passade inte så bra till det väglaget, om man säger så. Jag fick snällt lämna bilen och promenera hem. Imorse var det dock i stort sett barmark och blidgrader, så nu tar jag mig runt igen. Det blir definitivt däckbyte till helgen…

Hittills har jag mått bättre den här veckan, vilket är skönt. Det blir liksom en sorts vila, bara att slippa den hemska huvudvärken och uppochner-känslan på allt. En vecka till i samma visa och med samma intag, sen väntar undersökning och besked som jag både ser fram emot och gruvar mig för. Får vi åka till Riga eller inte den här gången? Vi fortsätter att hoppas.

 

Lite omtumlande

Oj. Jag hade inte väntat mig så många snälla kommentarer och omtänksamma meddelanden som jag fått sedan senast jag skrev, nästan lite omtumlande. T a c k. Jag vet att jag inte svarat alla, men jag vet liksom inte vad jag ska skriva. Alla era ord och kommentarer värmer ska ni veta.

Jag har inte mått bra alls senaste veckan, men jag hoppas det vänt nu. Det är svårt att vara stark och tuff och modig och positiv och cool och förnuftig och allt det där. Många gånger är jag nog precis tvärtom, känslomänniska som jag är, men jag försöker. Man kan kanske gå i mål på olika sätt, ni vet – likt alla vägar som leder till Rom, eller?

Tävlingen förra helgen blev tyvärr inställd. På fredagskvällen fick jag ett mail från tävlingsledningen att de hade ett par sjuka hästar på anläggningen, så vi valde att stanna hemma för att inte riskera nån smitta. Välmående för våra hästar går alltid först. Vi får ta omtag på tävlandet nästa säsong, kanske. 🙂

Leker över hindren!

Istället fick Grizzly göra något han älskar i söndags, nämligen löshoppa. Vi hjälptes åt att bygga fram och sedan fick både Grizzlan och Kalle frigympa. Båda hästarna hoppade glatt och fint, och jag imponeras över hur G sköter sig sådär lös på ridbanan. Vi hade nämligen bara byggt in långsidan, utan att stänga in en hel rundbana – om ni förstår hur jag menar? Jag kunde löslongera Grizzly som värmning, och därefter bara peka mot “ingången” mot hinderbanan så travade han lugnt in och bara flöt lugnt över hindren. Han stressar inte upp sig alls och saktar in och följer med mig när jag höjer hindren. Så. Jäkla. Söt. När hindren blev högre fattade han istället lugnt galopp i starten och gjorde samma fina jobb med härliga språng. Stolt Elaine. Vill ni, finns filmsnuttar att se på mitt Instagram-konto, @faldarello.

Nu ska jag se fram emot en lugn helg med tid med mina djur, ett par timmar på spa med min kärlek, fortsatt intag av en hel drös hormoner och mumsandes på en massa god mat och onyttigheter. Det sistnämna är också medicin, för själen.

Önskar alla jag känner och inte känner en trevlig helg!